det där med att våga.
jag tycker att det är så oerhört synd att det är så svårt för många att visa vad de känner och vill, våga chansa och göra något där de inte vet vad svaret kommer bli. speciellt när det kommer till kärlek, och det är sjävklart med tanke på allt man har att förlora.
tänk om jag berättar hur jag känner och han inte känner detsamma, tänk om jag förstör allt om jag visar vad jag vill, tänk om, tänk om, tänk om. det är knepigt.
men tänk om jag får gå och undra vad han känner i all evighet. tänk om han faktiskt gillade mig. tänk om den där pojken som tittade på mig inte själv vågade komma fram och prata även fast han ville det mest av allt.
det kommer alltid finnas tusen tänk om.
och den som betyder mest tycker jag är: tänk om jag aldrig får veta vad som kunde ha blivit.
rädslan att bli avvisad är fruktansvärt jobbig, men jag tycker att rädslan att aldrig få veta ska vara större. om man chansade behöver man i alla fall aldrig undra. då vet man. men sa man ingenting när man trodde att man hade alting att förlora men egentligen bara hade allting att vinna, då vet man inte. det är svårt när man riskerar att inte få höra det svar man vill höra, eller få den reaktionen man vill ha, det är himla himla svårt. och otänkbart. och ångestframkallande. men tänk om man istället skulle få allt. allt.
det lilla hoppet borde vara det som går före allt det andra. alla andra tänk om.
tänk så mycket potentiell fin kärlek som går förlorad bara för att man inte vågar. jag önskar verkligen att det inte var så.
som hummrar.
finaste.
en lördagskväll.
den absolut finaste bilden kan man väl säga. (det tog lång tid innan hon i mitten gav mig tillstånd att lägga ut den, men jag försäkrade henne om att alla skulle förstå att hon var extremt oseriös och inte alls ser ut så i verkligheten)
kvällen innehöll massa vin och härliga personligheter i en liten liten lägenhet. sen innehöll den en promenad till stan och en tjugoårig david som förgyllde min kväll.
det är rätt så fint att man till och med kan träffa söta okända pojkar, som dessutom fanns på den andra sidan av stängslet, när man bara står still på gatan och fryser.
och vem säger att man ens måste vara på samma sida av stängslet för att kunna pussas?
de fina orden ni berättade för mig.
passion, snökristaller, bastant, glittersplitter, sockerdricka, filosofera, puss, frekvenser, fragment, kärlek, fingertopp, bakelse
bild.
kalas, spetskant, clementin, lovlig, marsipanros, glädjetår, kyssar, tulta, memoarer, palett, eskapad, vestibul, dekadens
bild1.
bild2.
andetag, skulderblad, mysig, överläpp, skrattgrop, fluff, bomull, pärla, hårspänne, stilig, ögonfrans, fager, troll, smultron
bild.
hjärtslag, naturligt, linje, fantasi, melankoli, körsbärstomat, kullersten, mandelformad, molntuss, marvellous, nyckelben, flätor
frisyren
ihopklippt bild på min hårstyling för kvällen och bilden till höger var min lilla inspiration, så fint alltså.
guld alltså.
i söndags bestämde jag mig för att nu så ska det bli lite ändring, allt har varit stilla för länge nu.
jag ska försöka promenera ofta, och yoga så många dagar det finns tid till det, på morgon och kväll. sakta lära mig att dricka kaffe, och dicka té oftare. ta tag i den otroligt jobbiga körkortsångesten. försöka vara mer positiv och jobba på mina otroliga jämförelse/perfektionskrav.
sen så bläddrade jag igenom senaste elle i måndags och hittade en text om ungefär det här med förändring och det jag hoppades på. att om man ändrar vardagen så kommer det förmodligen ge något mer än bara variation tillbaka. då blev jag ännu mer pepp.
från elle:
och det har gått bra ändå. teoristart är bokad och jag har övningskört två gånger, promenerat och yogat många kvällar och druckit massa té och fejk-kaffe (sån här med smak typ) som början i alla fall. sen har jag också provat att vara i skolan nästan osminkad efter att ha blivit fotograferad så, inte varit vid datorn speciellt mycket förutom till skolarbete, och fixat mitt utseende på morgonen oplanerat. nu i slutet av veckan gick det inte fullt lika bra som i början, men jag ger inte upp för det, man får bara se till att inte de här sakerna blir en rutin tillslut också.
jag tror att det som fungerar sakta men säkert, det blir lite smått en förnyelse-energi i hela kroppen på nåt vis, och det är ju alltid uppfriskande.
så när det är fastfuset i vardagen:
bryt vanor kära ni! testa nya saker som omväxling, i lagom mängd då såklart.
förändring är ett av nyckelorden till välmående skulle jag säga.
vet ni nåt himla fint.
finfina bild.
idag såg jag en ung pojke och en ung flicka gå av bussen samtidigt som jag, men gick direkt åt ett annat håll. de såg så glada och småförälskade ut på ett sånt diskret sätt att jag inte var säker på om de var ett par eller inte.
jag kunde inte låta bli att vända mig om när jag gick, och då såg jag han ta hennes hand när de skulle ta sig ner för en liten backe. de tittade på varandra och småskrattade och ingen av dem kunde sluta le.
jag är så hjärtsvag just nu att jag snart ramlar isär.
fotoalbum.
vardagsbilder, festbilder, mer fotade bilder eller speciella tillfällen.
alltihop insatt i fyra (än så länge) fina fotoalbum. det är otroligt roligt att ha och det är himla kul att hålla på med. man kan bli så glad bara av att titta i dem en vanlig onsdag. och vad man kommer uppskatta det när man blir äldre alltså.
plus att det är så kul att visa andra! 
sen så kan såna där vanliga dagar som bara spenderades i ett enda rum, bli ett lyckligt enkelt svartvitt uppslag med den finaste känslan någonsin. hjärtvärme till tusan.
tårar eller hångel.
under de här två otroligt fina bilderna som kommer från lelove, så finns två olika spellistor som ni gärna få ta del av. välj en, ingen eller lyssna på båda.
ibland behöver man lite hjälp på traven liksom, för att tårarna ska rinna. så gråt. tänk. fundera.
klicka här.
pussas, tänk på hångel, se tillbaka på fina kyssar, dröm om läppar. mys. le. skratta.
klicka här.
novemberdepression.
när det börjar bli mörkt så himla fort på dagen kan det vara det mysigaste i världen.
eller så kan det skapa sånt obehag för att det mesta börjar kännas för instängt.
sånhär krypande ensamhet som är det värsta som finns. för man orkar inte göra någonting åt det. man går i ide helt enkelt, mer eller mindre.
och vad händer då?
när man stänger in sig helt ensam för att allt runtomkring känns för jobbigt. när man bara drömmer om det man inte kan få. när mörkret gör en trött, så allting känns meningslöst. när ingenting händer utan allt är helt blixtstilla.
jo, man ger upp. och väntar på räddning.
är det någongång man behöver något extra, lite mer än vanligt, är det i skarven mellan höst och vinter, rättare sagt i november.
det blir så fruktansvärt jobbigt annars.
fina fina fina klänning.
klänningen har jag sytt. med korsrygg, den här. klockan är från cocoo.se, åh jag älskar den så mycket. har ju velat ha en så länge nu och jag fick hem den här igår, ih.
ibland nästan obeskrivligt.
så snygg.
tänk på det.
så ni förstår.
ibland när man skriver vissa inlägg så känns det bara som att man vill att alla personer som hittar tills ens blogg ska läsa dem, men det är ju inte så lätt om man får nya personer som läser hela tiden. För inläggen försvinner från startsidan såsmåningom och då kanske vissa aldrig tänker på att gå tillbaka och titta på gamla inlägg också.
därför tänkte jag uppmärksamma er att det här finns i menyn numera:
och där kommer jag att länka till de inlägg som jag inte vill ska försvinna och aldrig läsas igen. såna om kan vara mysiga att titta på nångång då och då.
bara så ni vet.
något jag gärna vilar ögonen på ett tag.
titta bara åh:
(såklart från lookbook.)
balans.
bild 1, bild 2
jag har fått virus på mitt balanssinne.
så jag ligger still men mitt huvud snurrar massa ändå. det är nästan som att vara åksjuk för illamåendet känns också, ganska så jobbigt faktiskt.
det är inte bra när för mycket är i obalans i kroppen. och det behöver inte vara ett virus som gör det så.
ibland vet man vad som är fel och varför inte allt är som det ska. men det är nästan jobbigare när det bara är kaos utan någon anledning.
det går bara inte ihop. det ena rör sig åt ett håll och det andra åt ett annat. men man vet inte varför. det är bara just det, obalans. inte stadigt. inte stabilt. händer något lutar sig allt åt ett håll och innan man hinner reagera så faller man.
balans behöver vi, för världen den snurrar ändå. hela tiden. man måste ha något som kan hålla en kvar, som tar stadiga tag och säger: nu ramlar du inte. den där känslan att det ändå finns något som står still. fast allt annat är snurrigt. fast hela verkligheten blir en enda suddig bild utan riktig mening.
något som stannar allt det där som rör sig.
eller något som rör till den obalans som står helt still.
in bed.
ännu en gullig, lite fluffig en.
ett pastelligt gardintyg blev en söt liten bakelse med korsrygg, åh vad jag älskar korsryggar alltså.
den är som väldigt vårig.
jag är inte så bra på att klä mig efter säsong eller att anpassa mig efter väder, den här klänningen och blåa mockapumps ut i snön var inte det bästa kanske.
men vem bryr sig!
(fortsätt fortsätt fortsätt gärna skriva fler fina ord här lite längre ner, det är så himla kul att höra dem! man kan aldrig få för många.)
vem jag är lik.
jag såg det här hos jennifer och det var så himla kul att jag också ville göra en sånt roligt inlägg.
personer som jag har på ett eller annat sätt fått höra att jag är lik:
rachel mcadams i the notebook fick jag höra för nåt år sen av en kille som bara hade sett mig på bild att jag var lite smålik.
jag fick en kommentar en gång att jag väl väldigt lik elsa billgren.
det första jag gjorde då var att gå in på google och skriva in hennes namn eftersom jag faktiskt inte hade någon helst aning om vem hon var. 
lättröda guldblonda hår och bleka hy är nog det som gör att någon har sagt att jag påminner om nicole kidman.
jag hade redan för ett tag sen göra ett inlägg om den här tjejen. min mamma påpekade varenda gång hon såg top model hur lik hon tyckte att jag var allison. hon säger att jag har ett uttryck när jag ser ut som jag gjorde när jag var liten, och spärrar upp ögonen och ser allmänt frågande ut.
det, och även läppar och kaninframtänder gör att jag förstår varför hon tycker att jag liknar henne.
några bokstäver.
jag börjar, och säger: ambitiös.
och nu får ni gärna fortsätta.
saker är inte alltid som de ser ut att vara.
svag i knäna.
en blick. ett ord. en person som går förbi. ett leende. en lukt. en speciell tröja på den där sötaste man vet. en kroppsdel. en röst. och så mycket mer som egentligen inte är något men som kan vara det finaste i hela världen.
i ett ögonblick. i en sekund eller i tusentals.
det är så varmt. det är så obehagligt skönt.
det händer utan att man vet om det. bara sådär. och sen kan man inte stå ordentligt. knäna skakar och benen vill vika sig så fort man går.
weheartit
allt är precis som vanligt, sen kommer något som ändrar hela kroppens cirkulation. utan att man var beredd.
det är lite skrämmande hur mycket ett enda ord ibland kan göra. ett ord och utbytta blickar. ett enda ord. fem bokstäver. och så känns det som att världen kanske är lite upp och ner. marken rör sig inte men något skakar sådär småmysigt ändå.
från ingenstans.
oj så fint. så fint så fint så fint det kan vara alltså.
det kanske går att städa bort det som inte är bra.
det är så mörkt ute, kolsvart, och jag förstår inte hur det kunde bli vinter så snabbt. tredje november redan, jag hänger inte riktigt med.
jag tror att jag har en sån här 'allt står inte riktigt rätt till med mig just nu så jag städar hela tiden så att i alla fall allt runtomkring känns bra' period. hela båda mina rum är perfekta och rena. garderober, kläder, smycken, symaterial, mitt badrum och snart mina foton, är städade och det känns lite lugnare inom mig.
och ibland har man tur och hittar sånt som man har glömt bort när man städar. igår hittade jag det här fina:
ett sött litet anteckningsblock och en minispegel.
det kommer från nåt museum i stockholm. spegeln fick jag i present av amanda, då hon lyckades få med sig den hem utan att jag upptäckte någonting när vi var där. så fint alltså.
idag efter att jag fått det glädjande beskedet att min 10 sidors uppsats om renässansen och giovanni bellini, som jag kämpade med i nåt som inte kan ha varit något annat än hundra år, var 'klart mvg' kände jag mig så glad och därmed villig att ta mig en promenad till stan och köpa ett till fotoalbum, så jag äntligen kan få undan alla mina bilder som har legat stilla alldeles för länge.
så det sista att städa blir mina bilder, rensa på datorn och fixa in de framkallade i fotoalbum. mysigt mysigt en sån här mörk tisdagseftermiddag.
en känslomässig dag kräver ett ännu känsligare men fint slut.
bilder: lelove.
text: min fina fina amanda.
idag var en sån där knasig dag när man inte vet om man ska skratta eller gråta och le eller skrika eftersom det mesta bara far huller om buller runt i kroppen så den ena känslan ersätter den andra innan man riktigt har hunnit förstå vad som händer.
och jag hade:
min nya egensydda klänning.
väskan som nästan har blivit som en del av mig.
ringar från hm.
glasögon och håret i en knut.
lite halloween.
ungefär lite såhär:
eftersom jag glömde min kamera hemma (och även så mycket annat som jag skulle ta med) fick jag fota med amandas istället.
min 20tals outfit.
jag har sytt klänningen. sen så hade jag massa halsband från lite här och var och en håraccessoar från hm. de egentligen inte så fina handskarna lånade jag från min lillbror och för första gången på ett tag hade jag riktigt röda läppar.
fisk-is, alkohol, prat och dans.
amanda och sara.
misslyckad första bild och snygg andra bild på en pirat, jag och en katt innan vi for vidare. där det blev mer dans, lite pojkar hit och dit, trevligt sällskap och hemåt mitt i den ruskigt kalla natten.
himla kul kväll!
