massafinarosetter

ibland är det bara fint att läsa sånt man skrev under en tid som nästan inte finns kvar ens i minnet. drömmar och ilska blandat med hopp och rädsla. då allt var antingen eller, upp eller ner, fullständigt hopp eller riktig hopplöshet. ingenting fanns där emellan.
det fina var så fint att inget annat kunde skada, och det svåra var värre än man trodde möjligt. den osäkerheten kommer jag knappt ihåg fast samtidigt aldrig kan glömma.
men det är tur att hoppet fanns vissa stunder där någonstans i alla fall,
hur klarade man annars sig?



    och pojken sa,