skulle jag vara en fågel, vill jag vara en svala. för det låter så fint.
så vill jag ligga i en säng med en arm runt min midja.
skulle jag vrida fram den igen.
måste jag vara ett bär.
vill jag vara en svala. för det låter så fint.
spelar det ingen roll, för jag tycker ändå bara om hayden christensen. av pojkar i alla fall.
säger jag: vad dumt att be mig välja.
hoppas jag att det är fullmåne.
då far jag till berlin, köpenhamn eller dublin.
då har jag på mig en klänning som jag har sytt, sitter utomhus på sommaren i någons knä och pussas och skrattar med många vänner. kanske på en utomhusfest mitt i natten. det är är varmt också, och mycket färger runtomkring.
skulle jag nog tita på dem för alltid. de är rätt fina.
tänker jag vara en säl.
blir jag lite nervös inombords. och lite varm.
skulle jag inte vara något annat än en pastellig klänning.
då vill jag att någon möter mig när jag är framme. sen vill jag på mig sjukt fina högklackade skor som inte gör ont när man har gått länge. tänk om det fanns såna?
måste jag nog vara en ganska ljus.
önskar jag att det hade varit på 50-talet som i the notebook.
blir jag lite skakig i knäna.
vill jag vara en ljusgul eller ljusrosa med mycket blomblad och så lite grönt som möjligt. en näckros kanske.
vill ha.
om det är någon som vet några liknande skor till dessa i ljusrosa/beige som inte kostar allt för mycket, snälla berätta vart de finns för mig. christian louboutins rosa mary janes med tre spännen är min dröm och jag måste hitta några liknande innan jag blir galen. de här ovan kommer härifrån, men finns ej i min storlek. typiskt åh!
varför en pojköverkropp är finast i världen.
ibland kan jag inte skriva alls, och då föredrar jag att tänka. jag brukar tänka på sånt där som gör mig knäsvag. som typ när jag har sett ett jättegulligt par på bussen. eller när unga pojkar håller upp dörren och ler så där charmigt medans. ofta så tänker jag på såna tillfällen som gör att jag börjar le för mig själv utan att någon ser mig, så det känns så där fånigt och löjligt. det kan vara för att man kommer ihåg hur någon berättade allt man bad om när man satt på hans mage och hotade att kittla honom om han vägrade. eller när man blev ledsen för att han ska fara och sa att det inte är snällt att åka och se sådär fin ut utan tröja, han får inte ta av sig den om han bara ska fara sen och han skrattade och sa: men det var ju du som började. man kan tänka på när man satt i hans knä på en stol i köket ensam då hans vän och min vän lämnade oss ifred en stund. och man höll händerna under hans tröja bara för att man tyckte om hans överkropp så mycket. 
pics: logan jack.
när jag har tänk ett tag så vill jag gärna berätta. berätta berätta flera gånger för alla de som vill lyssna. för den kompisen som redan har hört allting flera gånger. som vet exakt hur fint det var när man sa till honom i soffan: skulle du orka mig? och han ställer sig upp och bär en till sängkanten där han försiktigt lägger sig ner på en och ler tyst när man själv skrattar och är lyckligast i världen. eller som vet hur snyggt han stod i hallen och det inte gick att släppa hans axlar, nacke eller mage helt. för den är ju så fin. en varm pojköverkropp med vackra handleder, armar och händer, och en rygg och hals som det inte går att sluta ta på. och ett par axlar som inte gick att sluta titta på, som nu sitter fast i huvudet och kan få en att le de tråkigaste nätterna. den där överkroppen ställde till det rejält. den går ju inte att glömma.
kort hår.
I april 2008 klippte jag av ungefär halva hårets längd till den ovan, för att jag behövde en liten förändring. Och i slutet av sommaren förra året sa jag att, nä nu är det dags för långt hår igen. Men nu vill jag nog inte det långre.
Jag tror att jag verkligen trivs bäst i kort hår. Nu när jag har låtit det växa så känner jag riktigt hur det inte är rätt alltså. Förra veckan var jag och klippte mig lite lite, men nej. Jag tror att jag måste gå och klippa mig igen snart. Åh. Vilket problem alltså.
småblommigt.
jag har sytt tre klänningar de senaste veckorna, men två av dem är inte helt klara än. men den här är det! det är en supersnäv riktigt kort vårklänning med korsrygg. åh.
(det är såhär att jag inte äger någon dator för tillfället eftersom jag är klumpig och tappar saker så de går sönder, dvs min laptop. så jag kan inte riktigt bestämma när jag har tillgång till en dator längre, utan det är bara ibland. min symaskin är också trasig för den delen, så jag är lite ledsen nu.)
om att aldrig få hålla handen med någon.
jag hatar att det inte är rättvist, och att det finns så många skadade hjärtan som behöver kärlek men får vänta så oerhört mycket längre än vissa andra. vissa som får flera stycken dessutom. för det handlar inte bara om att kämpa för det och försöka, det räcker inte alltid. och det är så synd.
men det kommer ju tillslut, och precis som alla personer säger när man bara vill slå på dem och skrika, så händer det när man minst anar det. när man har gett upp för länge och gråter och tror att man aldrig kommer få vara den som också håller någon i handen.
jag träffade en pojke ute på stan en iskall natt, och en månad senare fick jag hålla handen med honom i tre veckor. han fanns inte i mitt liv och sen bara pang så pussade han mig så fort vi träffades. i mer än sju år hade jag väntat, och jag fick tre veckor. men det var faktiskt lika fint som jag trodde att det skulle vara när jag var tio, det tog bara lite längre tid än jag väntade mig. sen slutade det lite tidigare också. och det är därför småsaker som har med pussar och pojkar att göra är det jag lever på mest allt, hur litet det än är. jag tror att jag tar vara på sånt som andra kanske tycker är som ingenting. för får jag inte hålla handen med någon, tänker jag i alla fall njuta av de små stunder jag får. och det tycker jag att alla ska göra.
ett litet tips.
den här superfina prickiga 50-tals bikinin med avtagbara axelband och hög midja finns på h&m för 129:- och 99:-. det kanske är ett tag kvar tills den går att använda, men jag blev då så glad av att köpa den så det spelar som ingen roll. sen är den ju i mörkblått också, helt perfekt!
tittar jag nog långt bort så finns det jag ville ha. det som i alla fall var för en stund.
jag tror att jag är lite kär i fina hjärthistorier. ibland brukar jag läsa alla de kärlekshistorier som ni berättade för mig, bara för att få le en stund. det är alla sparade i min mail.
sen har jag sparat alla de som jag skickade till er också. och de som jag har skrivit här på bloggen. jag har ett dokument för varje historia som har namnet på den pojke som det handlar om. men det är så roligt att höra era pojkhistorier också. det är så fint att få veta hur andras söta tillfällen ser ut och de fina pussarna känns. då och då bara känner jag att de måste läsas flera gånger om och om igen. jag skulle nog nästan kunna leva bara på kärlekshistorier, jag tycker att det är så fint.
bild.
heart dress.
jag har gått och totalt kärat ner mig i den här klänningen från luella. den stack inte ut i mina ögon förens jag såg den på alexa chung och i förra månadens elle. nu är jag så kär man bara kan bli, åh. så fin, så fin.
