om att aldrig få hålla handen med någon.

tittar jag i min dagbok som jag skrev när jag var tio år så finns det bara en sak där som jag längtade efter mest av allt. det som så många längtar efter när man är liten. det där som innehöll att få hålla handen med någon. fantasier och drömmar och förväntningarna på att bli gammal, och då det inte fanns någon tvivel om att allting inte skulle bli som jag ville när jag blev äldre. men åren bara gick och en liten osäker tonåring som jag fick aldrig det där som tioåringen längtade efter mest av allt. när det hade gått sju år så var nästan tålamodet ute kändes det som, och jag förstod inte varför det aldrig blev min tur. varför ingen av de där pojkarna man hade pussat stannade för mig. den där osäkta tonåringen var ju borta nu, och en modigare verson fanns istället. och hur tusan fick alla de där andra sina personer att hålla handen med då?
jag hatar att det inte är rättvist, och att det finns så många skadade hjärtan som behöver kärlek men får vänta så oerhört mycket längre än vissa andra. vissa som får flera stycken dessutom. för det handlar inte bara om att kämpa för det och försöka, det räcker inte alltid. och det är så synd.
men det kommer ju tillslut, och precis som alla personer säger när man bara vill slå på dem och skrika, så händer det när man minst anar det. när man har gett upp för länge och gråter och tror att man aldrig kommer få vara den som också håller någon i handen.
jag träffade en pojke ute på stan en iskall natt, och en månad senare fick jag hålla handen med honom i tre veckor. han fanns inte i mitt liv och sen bara pang så pussade han mig så fort vi träffades. i mer än sju år hade jag väntat, och jag fick tre veckor. men det var faktiskt lika fint som jag trodde att det skulle vara när jag var tio, det tog bara lite längre tid än jag väntade mig. sen slutade det lite tidigare också. och det är därför småsaker som har med pussar och pojkar att göra är det jag lever på mest allt, hur litet det än är. jag tror att jag tar vara på sånt som andra kanske tycker är som ingenting. för får jag inte hålla handen med någon, tänker jag i alla fall njuta av de små stunder jag får. och det tycker jag att alla ska göra.



Kommentarer
Postat av: Michelle

jag känner precis som du: när är det min tur!?

2010-04-10 @ 11:35:28
Postat av: Anonym

ibland kommer kärlek, ibland försvinner den. ibland hatar man den men när den är som bäst så älskar man den mer än allt hat man någonsin känt. man bygger upp sig ibland och faller ofta men alltid får man hålla handen med någon. någongång.

2010-04-11 @ 21:54:12
URL: http://trashscissors.blogg.se/
Postat av: Lisa

åh så himla fint

2010-04-12 @ 12:35:20
URL: http://popflickan.blogg.se/
Postat av: Anonym

uppdatera! :)

saknar dian inlägg

2010-04-19 @ 13:13:09
URL: http://trashscissors.blogg.se/
Postat av: Hannah

så du var sjutton när du äntligen fick hålla handen? eller menar du tolv? förlåt för att jag i frågasätter men om du svarar sjutton finns det fortfarande hopp för mig...



jag är sextonbast och har aldrig haft 3h veckor. bara en meningslös kyss då och då. svara

2010-10-06 @ 21:33:04
URL: http://coffeegirl.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0