att inte vara tyst.
honeypieliving
jag var bara påväg genom en liten korridor för att skölja lite vindruvor till alla människor som skulle komma och titta på kent-konst. det är ganska tyst där på kvällen eftersom de flesta som jobbar har gått hem då. från ett rum till ett annat med mina vindruvor i handen gick jag bara rakt in i honom så fort jag kom in. en sån här söt pojke med lite rufsigt vågigt hår och en himla massa objektiv till sin kamera. eller jag gick inte rakt in i honom. utan han satt där och drack kaffe. jag blev nästan lite skrämd, för jag brukar aldrig möta någon när jag kommer in dit.
det var nånting med sättet han hälsade på mig som gav mig det mest fåniga leendet som finns. det var som att han verkligen sa hej just till mig och inte som en artighetsfras för att jag kom in i rummet. hela hans ansiktet förändrade utryck på ett varmt och välkomnande sätt som skulle göra vem som helst lycklig i hela kroppen. och vid kranen med vindruvorna i kallt vatten inser jag hur något så enkelt kan göra en så knäsvag.
precis så var det andra gången han hälsade på mig också. och tredje. jag visste att han var ett år äldre än mig men inte så mycket mer. men med lite hjälp från kent och alla lyriska musikpersoner på utställningen hade vi något att prata om den kvällen. lite blyg var han nog. och sen så ses vi nån vecka senare på en helt annan plats och ett annat jobb. är superglad att någon så trevlig som han kom dit. men nu kommer inga ord fram ur munnen. det är bara helt tyst. man tänker dem men det hörs aldrig. väntar och tror att de magiskt ska dras fram vilken sekund som helst. vet exakt hur de ska sägas och är perfekt formulerade i huvudet. det är bara det där sista som krävs nu. men då går han. och i flera dagar slår man på sig själv och önskar sig en till chans. tror att om han hade stannat en liten stund till så skulle de där uttänkta meningarna inte bara ha funnits i huvudet.
så kommer sista dagen på jobbet. det hade gått en hel vecka sen den dagen jag ångrade att jag inte sa något. då sprang jag omkring med kaffe och kakor istället för vindruvor. tänkte inte på så mycket annat än det. och så sitter han där igen. på en helt annan plast men precis så oförbett som första gången. fast utan kaffe. men fortfarande med alla objektiven. och när han ler och säger: tjena! så går det ju inte att bara stå still. då är det som en dragkraft fram till stolen bredvid. och nu funderar man inte. nu tänker man inte. nu sätter man sig ner och pratar. högt och ut i luften. det är faktiskt inte svårare än så. och för varje minut som går hoppas man att han inte ska gå därifrån.
kilklackar.
det bästa med hösten kan ju vara skorna. jag blev faktiskt lite ledsen först för att det bara pang blev kallt och höst helt plötsligt. och sommaren försvann så himla snabbt. men om man tänker efter så är ju alla fina skor och söta vantar faktiskt ganska trevligt att ha på sig. så det kändes lite bättre då.
de här finfina svarta kilklackarna med grå snörning kommer från sthlmDG och kostade 495:-.
bara för att det är så fint. och inte för någon annan anledning.
le love
det är fint när man tittar sig runt och är omringad av massa foton på personer man tycker om. det är fint att slå på vänner innan man ska somna så det sista man gör på dagen är att skratta. och att sy klänningar man bara använder en gång eftersom man hade den bästa kvällen nånsin då man hade på sig den. så det känns lite som att klänningen tillhör den kvällen bara. pojkhänder och axlar är fint. och bästa vänner. och när man ligger bredvid någon som håller om ens midja. då kan man tänka på bara det en stund för att det kan ju försvinna när som helst. det är fint när personer man inte känner så väl hälsar med det varmaste leendet nånsin och man känner sig lite knäsvag.
det är fint när man tar av sig det man har på sig och så lukar det bara som honom. och när den bästa man vet är helt gosig i soffan. sen är det alltid fint att låta de skorna man köpte ligga framma så att man blir lycklig så fort man ser dem. och samma med klänningar. de hänger man på garderobsdörren så ler man när man går förbi. om man får sms som: tjena! jaha, du är lite rödhårig och jobbar med maria eller är jag helt ute att cyklar? av han som hälsade så att man blev knäsvag kan vara det finaste. och nya skolsaker i en perfekt passande färgskala och cupcakes-pennor är fint. och när ni berättar om det finaste som har hänt i sommar. och att tänka en gång till på han som hälsade sådär varmt.
sommaren 2010.
började såhär:
roligaste dagen:
dagarna på amandas stuga.
favoritmat:
utseendemässiga förändring:
mitt hår har växt och blivit långt. jag trivs inte egentligen med långt hår med det har som varit skönt ändå nu på sommaren. men snart blir det kort igen, och jag längtar!
dummaste kvällen:
ingen middag och mycket vin. jag mådde inte bra.
favoritfärgen:
mest ljusrosa.
något jag inte har gjort:
konstigaste minne:
en äldre man på en galen efterfest i arjeplog. han dansade helt hysteriskt och skrämde livet ur mig.
viktigaste insikt:
jag jobbade med ett projekt mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. här spelade vi in en liten film. men i alla fall så blev jag säker på att jag vill bli psykolog under den tiden.
något jag önskar att jag hade gjort mer:
varit ung och oansvarig. pussat på fler pojkar som man inte kom ihåg dagen efter. varit uppe hela natten och sen inte tänkt så mycket på vem man vaknade tillsammans med på morgonen.
vanligaste uttryck:
har du inte facebook?!
modigaste tillfälle:
jag bjöd ut en kille, som jag träffade på i olika jobbsammanhang. jag kom som på att varje gång jag såg honom och vi pratade så blev jag helt lycklig i magen, så det fanns ju inte direkt nånting att förlora.
finaste klänningen:
finaste kvällen:
självklart den här. (bilden är dock från dagen innan, piteå dansar och ler på fredagen.)
något som jag alltid kommer minnas:
bästa.
och sommaren slutade såhär:
bästa killen i världen fyllde 15. skjortan han har på sig fick han i present av mig.
och nu laddar vi inför det sista året på gymnasiet!
sommarminnen.
kan ni inte berätta det finaste som har hänt i sommar? något som ni tror att ni alltid kommer minnas. om pojkar. eller pussar. om resor eller festivaler. om äventyr och konstiga sommarnätter. mysiga strandhäng och parkpicknickar. om familjen eller vänner. eller vad som helst som ni kommer minnas mest från den här sommaren.
lite som det är nu och så.
förra veckan var det en mässa här i piteå, där jag jobbade som värdinna i ett av tälten. jag kokade kaffe och bar fram tidningar. men det jag egentligen gjorde mest var att titta på alla fina pojkar som gick förbi. det finns en hel del. jag hade min byggkille som jag tittade på varje dag. plus säkert femhundra andra söta som fanns där. och så fick jag en beundrare i uniform från militären. i söndags var sista dagen och nu är jag jobbfri till skolan börjar om på måndag. jag köpte en hatt där i alla fall.
jag har kommit fram till att jag tycker om allt som är ljusrosa och luktar hallon.
och just nu så spenderar jag sista lov-veckan med att sova lite överallt med mina finaste. vi vaktar ett hus och en katt vissa dagar och andra ska vi sova på en stuga. det är som bra att få fara omkring lite som man vill nu såhär innan rutinerna börjar om. det känns riktigt skönt. och så kan man spela spel jämt.
det var väldigt längesen jag shoppade känns det som, och eftersom man har tjänat massa pengar nu så kan man ju få lov att spendera en del och bli glad. fast det går ju att spara tills vi far till florens med klassen och tittar på konst i oktober också. förutom det så känner jag mig riktigt sugen på att sy. men jag har tappat bort det mönstret till en överdel som jag alltid brukar skrädda från så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. får nog leta bättre.
sådär, då har jag varit lite ointressant personlig. så kan inte ni också vara det nu?
i'm impressed. well, i'm in love.
kan vara värt att se cruel intentions bara för de här tre minuterna.
lördagens.
klänning: sytt själv.
skärp: second hand.
skor: väldigt gamla och slitna från wedins.
bakom din dörr.
feaverish
det finns mycket man kan önskas hitta bakom sin dörr. som man vill ha mest av allt. och ni berättade helt fantastiska såna saker för mig tidigare i vår. titta bara:
just idag skulle nog jag vilja hitta... ett gäng fina vänner, gärna någon jag inte sett på länge & en stor smörgåstårta. sen dricker vi vitt bubbligt vin & sjunger med i sånger vi sjungit hundra gånger om tillsammans tills vi somnar i en stor hög i min säng. det hade varit fint.jag tror att bakom min dörr skulle jag nog vilja hitta världen. för det känns lite som att jag fastnat i en bubbla. den här bubblan känner jag ganska så väl då den i hela mitt liv hindrat mig från att se och upptäcka. men eftersom jag alltid lyckats ta mig ut på ett eller annat sätt så tror jag nu att den är arg och aldrig vill släppa ut mig mer. så känns det och därför vill jag så gärna öppna en dörr och hitta världen där, eller en jättestor nål så att jag kan sticka hål på denna förbaskade bubbla.jag vill hitta en stor lurvig hund, en sån som jag har velat ha hur länge som helst nu. och så vill jag att den blir ännu gladare att se mig än jag är att se den, det vill säga mer än superglad.jag vill hitta min drömkille att hålla armarna runt och bara känna att någon älskar mig riktigt mycket.bakom min dörr så finns toppen på ranneberget. klockan är 7 på kvällen, solen är påväg ner och slänger ett orangeskimrande ljus över träden, stenarna och blommorna. där sitter mina allra bästa vänner runt en brasa. fille, maiden, matt och ammi. och där sitter min pojke, daniel. med sina bruna lockar och finurliga ögon. någon har med sig en gitarr som går runt i ringen och alla får spela. och jag kan äntligen spela gitarr (i verkligheten kan jag på en höjd var bor du lilla råtta). vi grillar marschmellows och skrattar tills långt efter midnatt. och daniel kysser mig.bakom min dörr vill jag hitta en pojke med dom brunaste ögonen någonsin, hår som är trassligt och lockigt och alltid faller i hans ögon. och han ska älska mig mest i hela världen, och jag ska älska honom. och bakom dörren hittar jag också äventyr, sommaren, picknickar, festivaler, hångel och han som är med på varje äventyr.bakom min dörr. mhm, kanske morgonsol. och äventyr. trädklättring. eller en bekväm tystnad, och långa skuggor som man kan gömma sig bakom.jag skulle vilja hitta honom med den blonda luggen och de smala benen!bakom min dörr vill jag att min familj ska vara samlad. att jag bara kan få säga att jag älskar varenda en av dom. vi skulle vara i santorini i grekland och äta god mat ute på eftermiddagen, då solen börjar gå ner. vi skulle skratta och allt skulle ha varit som förr. sedan skulle alla mina vänner dyka upp. vänner som man träffar bara en gång per år och vänner som man träffar varje dag. sånna som betyder så fruktansvärt mycket. och det skulle man kunna säga till dom just där. sen skulle jag och min pojkvän gå längst stranden och se solnedgången och äta glass. le så mycket att man skulle få ont i läpparna. sen skulle alla få vara med alla. och det skulle vara fest hela natten. och jag skulle känna mig så älskad och så trygg. och så hemma.jag skulle vilja öppna min dörr och vips så blev det tisdag och min födelsedag. bakom dörren så ska det vara grönt, somrigt och fyllt av mina fina vänner. dom ska bara finnas där och vara sig själva, fina som dom är. och kramas ska vi göra, för fint väder och kramar är nästan det enda jag önskat mig.jag skulle vilja hitta den där killen som är allt det där jag vill ha och behöver (och allt jag inte visste att jag ville ha och behöver, för den delen med). om han sedan hade en gitarr hängandes på axeln och erbjöd sig att lära mig att spela skulle jag bli extra glad.jag önskar nog mest av allt kärleken skulle stå där och väntade på mig, fråga varför det tagit sån tid för mig att komma, när jag öppnar min dörr.
beth retro
träkularmband.
min senaste förälskelse måste vara träkularmband.
för er som tycker om att sy.
jag kan ju börja med att berätta att jag har sytt regelbundet i ungefär ett och ett halvt år nu. innan det har jag mest sytt smått, lagat byxor och såna saker. men för två år sen nu, började jag estet bild. och jag kom på att det roligaste jag visste var, att skapa något som har en form och inte någonting på papper. kläder har varit ett intresse jag har haft sen länge, så det blev ganska självklart att sy skulle bli min grej. den julen så fick jag min första egna symaskin.
jag har nog runt tjugofem klänningar sammanlagt som jag har sytt. det bästa och roligaste är nästan att se sina egensydda klänningar tillsammans med alla sina andra kläder som hänger där i garderoben.
och när jag började sy efter det blev det helt galet. tycker jag nu i alla fall. det var sömmar överallt och de var inte raka. dragkedjorna tjorvade massa och det där med att sy så att tyget kunde forma sig efter kroppen var ju jättesvårt. och ända fram till det här året har jag bara provat mig fram. tittat på hur andra kläder är sydda, försökt tänka ungefär hur den logiska sömmen ska sys för att det ska bli rätt och vågat testa det jag tror blir bra. det är då man lär sig mest tror jag, om man får prova och sen misslyckas och prova göra det på ett annat sätt nästa gång.
jag syr nästan bara klänningar. mest för att jag tycker att det är så himla fint och det är det plagget jag vill använda mest. men kjolar syr jag också, och mest för att jag aldrig kan hitta de jag vill ha i affärerna. och då får man helt enkelt sy sina egna!
om jag tittar på en klänning som jag sydde för ett år sen, och den senaste klänningen jag har sytt, är det en helt enorm skillnad. på bara ett år. den största förändringen är att det finns mycket färre synliga sömmar nu, eftersom jag har lärt mig att fodra det jag syr. vilket inte alls är svårt eller komplicerat. men jag lärde mig det när jag läste en textilkurs i skolan. där började jag i november förra året och kände mig superdålig och gick ut i juni med mvg. så man utvecklas hela tiden om det är något man tycker om att göra. vissa klänningar som jag sydde för bara några månader sen vill jag inte använda längre för att jag vet att jag är så mycket duktigare på att sy numera. men precis när jag hade sytt dem så tyckte jag de var finast i världen.
mina två senaste klänningar. sockerbakelseklänningen och en svart med cerist foder.
man får försöka hitta sina egna knep och sin egen design. och det är något man lär sig med tiden, det går inte att ha på en gång. jag till exempel, älskar djupa ryggringar, vippiga kjolar och rejäla tydliga dragkedjor. och så tycker jag om att sy för hand, så många små detaljer och ibland dragkedjor, syr jag för hand.
numera syr jag med en bättre symaskin, som kostade lite mer. och det är mycket större skillnad, man får det man betalar för helt enkelt. men jag kan verkligen rekomendera att göra som jag gjorde, jag fick en lite billigare symskin först, som jag kunde leka med och testa på. den höll i lite mer än ett år. och då visste jag ju att jag ville fortsätta sy, så då visste jag också att det var värt att köpa en ny symskin av lite bättre kvalitet.
jag tycker att det är jättebra att köpa tyg second hand. du får oftast en stor bit för några kronor, och då är det ju helt okej att misslyckas när man ändå inte förlorar pengar. klänningen på bilden ovan kostade runt trettio kronor. en dragkedja för en tjuga och tyget för en tia. helt otroligt. ett plus är ju också att den blir helt unik, för det första för att den är egensydd och för det andra eftersom ingen kommer ha använt samma tyg som du.
böcker jag fick av pappa. jag har inte använt de speciellt mycket, men det är bra att ha tycker jag.
så om det finns någon som har sytt lite eller funderar på att börja sy så är mitt bästa tips att ha tålamod och prova sig fram. det tar tid att lära sig. jag tycker att det var jättebra att läsa den textilkursen jag gick, jag lärde mig mycket. men om man inte kan det så finns det säkert andra knep man kan använda sig av, böcker är ett exempel. det är ju jättesvårt att läsa sig till instruktioner, men det är en början i alla fall. man kan få ett aning om hur man ska göra.
det här är bara mina tankar och tips, jag är ju absolut ingen expert, jag har som sagt bara sytt i ungefär ett och ett halvt år. men hoppas att nån fick någonting ut av det i alla fall! lycka till!
gånger då det har lönat sig att vara modig:
när man sätter sig i en sån där blyg pojkes knä utan att fråga. så pussar man på han lite i taget sådär sakta ganska länge innan man börjar hångla. för ibland så behöver de bara lite hjälp på traven för att våga själv.
då man vågar frågar sina två väldigt unga arbetsgivare massa frågor på väg till stan, och inser att man vill bli psykolog mest av allt i hela världen.
då man går fram och säger hej till en pojke med rutig skjorta och sen får stå en hel konsert med hans armar runt sig.
det var nyårsafton ett år. det var en pojke som jag hade tittat på i skolan. tillslut sa jag: du heter victor va? och han sa: och du heter therese? tänk att han, förutom visste att jag existerade, till och med visste vad jag hette.
när man nervöst åker iväg klockan sju på morgonen för att göra halkbanan och tre timmar senare far därifrån.
en kväll så gick jag och satte mig bredvid en pojke som jag knappt hade sett på flera månader. vi hade inte pratat sen en helknäpp kväll förra sommaren som slutade med att vi somnade i hans mormors dubbelsäng halv sex på morgonen. jag frågade hur det var med honom numera och vi pratade i några minuter innan jag insåg hur lite han liknade den där killen jag hängde med halva natten nio månader tidigare. det var skönt att veta. och då gick jag därifrån.
när man berättar hur man känner för någon och den största lättnaden i hela världen känns i hela kroppen. oj vad ung jag var när jag gjorde det.
beth retro
om man för första gången träffar en pojke helt ensam i hans lägenhet. och hur nervös man än känner sig, låtsas man om att det inte är så. och då ser man att han förmodligen är ännu mer nervös själv.
en kväll mitt i natten då vi inte visste vad vi skulle göra. då sa jag: men de här killarna verkar ju trevliga! och gick fram till ett gäng pojkar som stod på andra sidan av ett galler. då träffade jag david, en av de finaste killarna jag vet numera. och fick hångla genom stängslet.
om man pratar med den unga killen på jobbet när han går förbi, och får den största crushen på honom nånsin efter det.
då man säger till en lång söting: kom så dansar vi! tar honom i handen och drar med honom till musiken. så lägger man armarna runt hans hals och kysser honom mitt på dansgolvet.
såpbubblor.
två perfekta timmar.
natalizzie
det var i lördags. det var flera tusen människor som levde om och så hög musik att man fick prata i någons öra om man ville dem nåt. som det brukar vara när det är festival.
det stod en pojke på gatan. han var ganska söt. vi pratade och gick tillsammans till spelningen som skulle börja. kanske höll vi handen när vi letade ett ställe att stå på, jag kommer inte ihåg. vi stod i alla fall väldigt nära varandra sen. ungefär då började det finaste två timmarna på väldigt länge. och det var inte för att kent spelade, som fömodligen många skulle ha älskat mer än nånting annat. för jag tycker inte ens om kent. jag kommer inte minnas musiken. och inte låtarna. inte de röda papperssvalorna som regnade ner över publiken. utan jag kommer nog bara minnas han från gatan. jag tror att om man står vänd mot en scen tillsammans med vad som känns som miljontals människor, lyssnar på den musik som spelas, och har en pojke bakom sig som håller sina händer på ens mage och har sitt huvud vid ens hals, så är det svårt att minnas något annat än hans pussar i nacken och mjuka famn. och varma andetag i håret.
jag kan inga kent-låtar utantill. och jag har ingen aning om vad alla i det bandet heter.
men jag vet hur mjukt hans hår var. och precis hur lagomt försiktigt han både pussades och hånglade upp mig rejält. en sån här perfekt mix. jag kommer ihåg hur hans händer var precis där de skulle hela tiden, och att han aldrig släppte taget när vi gick därifrån. jag vet att han skrattade och sa att han fick ont i ryggen och jag sa: jag vet, jag är för kort. och så pussade han mig i pannan och höll om mig ännu mer.
i min nya fina sockerbakelseklänning hade jag två helt perfekta timmar tillsammans med en pojke som pussade mig på precis det sättet jag älskar. en pojke som inte kom från piteå. utan som for hem mitt i natten och lämnade mig med den bästa känslan i världen.
men den där pojklukten från hans tröja. och att stå en hel konsert tillsammans med någon som gör det mjukt i hjärtat av lycka. det var faktiskt allt äventyr jag behövde.
