massafinarosetter

nu när jag var i italien så mötte jag två pojkar som utan att prata fick mig helt knäsvag och totalt varm i hjärtat. är inte det rätt fint? att vissa bara kan finnas och det som räcker, det behövs inget mer.

ingen av dem var italienare. jag är en sån här som oftast faller för ljusa lite bleka och blyga pojkar och inte mörka brunögda självsäkra snyggingar. som som ni kanske listar ut finns det såklart många såna i italien och medan andra flickor blir som galna över dem sitter jag och drömmer om mina egna sötingar. men det finns ju ganska få av dem i italien.


bild.
den första av pojkarna kom från tyskland. lite såhär var det:

vi promenerade över ett torg nära vårat hotell den första dagen i florens. så kom det en till hel klass gående. som inte alls kan ha varit från italien. då gick det ett par killar längst bak, och förmodligen så stack våran klass ut lika mycket som deras för alla började titta efter varandra. och så fanns det en som fastnade lite extra i mitt minne. åh.

men efter bara några sekunder så hade vi ju alla gått ifrån varandra. och våran klass vandrade upp till domen, som är en väldigt känd plats i florens. våran lärare pratade och visade oss och vi följde snällt med där vi gick bland alla turisterna. och helt plötsligt så var den där andra klassen där igen! nära oss till och med. där vi hörde hur det pratade och konstaterade at det förmodligen var tyska vi hörde. jag brydde mig såklart inte om vad våran lärare sa längre, det kändes ganska oviktigt just då.

och han var så söt. han hade ljust hår och en sportig vit tjocktröja på sig. hans ansikte var så fint, och jag vet inte om det var själva formen eller hans tydliga kindben och söta mun, men jag dog lite varje gång jag tittade på honom. när han pratade eller drog på munnen så kunde jag inte sluta le. så fort han tittade tillbaka på mig så log jag ännu mer, och han måste ha förstått att vi pratade om honom eftersom jag skrattade så mycket när min lärare sa åt mig att lyssna, och faktiskt vända mig mot det han berättade om istället för att stå och titta på annat. den här pojken log och skrattade lite med sina vänner då också.

han var en sån som om jag hade träffat honom under andra omständigheter skulle ha gått fram till och sagt: hej. vem är du? och hoppats ända längst in i hjärtat, att han hade svarat.


bild.
den sista dagen innan vi skulle fara från florens så var vi och handlade i en vanlig mataffär. vi samlade ihop det vi skulle ha och ställde oss vid kassan. och där stod italienblixtförälskelse nummer två. han var ganska lång, hade rejäl vältränad kropp på ett sånt där fint sätt utan att vara överdrivet. vanliga jeans och en svart t-shirt. han var blond och håret var lite rufsig sådär lagomt. och han hade diskreta fräknar överallt. några år äldre var han och såg precis lagomt mogen ut. och handlade väldigt många kassar mat.

när han lastade upp sina varor för att betala så var det något som ramlade ner. och med en snabb rörelse så fångade han upp den på ett reflexmässigt snyggt sätt. när han då tittade upp på mig och log lite charmigt kunde jag inte göra annat än att ge honom det största leendet tillbaka. och samtidigt smälta på insidan.

jag tror att han var engelsman. jag tänker i alla fall att han var det. han såg ut att vara en extremt vänlig pojke så jag tror att han skulle vara en sån som tog hand om en på det bästa sättet i världen. som skulle kunna kramas så bra att man glömde bort allt annat. jag tror att han bodde där i italien och kanske studerade. och var en sån här ganska lugn en som satt och bara log mot en när man själv spang omkring och skrattade som mest.

tänk va, hur två pojkar kan få en att börja fundera.