once upon a time
alltså titta:
både saga och verklighet, hur fint?
audrey hepburn
har äntligen blivit färdig med min audrey hepburn-tavla!
älskar verkligen att sy korsstygn, så avslappnande och resultatet blir så himla bra alltid.
hon hänger vid mitt ovanför mitt matbord. finaste!
att flytta för att må bra.
(klicka på bilden för källa)
väldigt ofta så kommer jag på mig själv med att bara titta upp och för en sekund känna mig så otroligt tacksam för att jag är där jag är. det går inte riktigt att förstå hur mycket som har förändrats på det här halvåret som jag har varit här. helt ensam, som nybliven student flyttade jag ifrån det liv som jag hade haft i nitton år. det var utan tvekan det skönaste jag någonsin gjort.
i flera år så hade jag längtat och sagt jag stannar inte här längre än jag behöver. ville bara flytta från staden och alla de människor som jag hade sett säkert en miljon gånger minst och börja om helt på nytt. jag hörde inte hemma där det minsta, kände mig så fruktansvärt fel hela tiden.
att flytta till en ny stad själv var läskigt och ungefär lika spännande som jobbigt, men det bästa jag har gjort någonsin. det går så snabbt, man blir så medveten om vad man faktiskt klarar av och lär känna sig själv på riktigt. man är rädd och ensam men också stark och självständig. den lättnaden jag känner nu av att inte behöva bo i min hemstad alltså, har inte varit så här glad under en vinter på väldigt många år. och att verkligen känna det, på riktigt, hur genuint lyckligt det känns att inte vara där längre. inte kvävas och vara instängd, utan i stället ha möjligheter och vara fri.
det handlar inte om att flytta till största staden, en helt annan del av sverige eller på andra sidan jorden. jag tror att det handlar om att just flytta. att byta, börja om, prova något annat. att inte fastna där man är, om det inte känns bra.
jag ville inte flytta från min familj och många av mina närmaste vänner. men jag var så bestämd, sa till min bästa vän redan i början av gymnasiet att ingenting skulle hindra mig från att ta mig därifrån så fort jag kunde. jag skulle bort. vet inte helt och hållet varför jag var så säker på just det, men jag har aldrig riktigt känt mig hemma där. har inte haft möjlighet att vara den jag vill eller blï uppskattad på det sättet jag behöver tror jag. nu längtar jag aldrig tillbaka, jag saknar bara personerna.
ville säga det här till alla er som fortfarande går gymnasiet, är fast eller bara känner er felplacerad där ni är precis som jag gjorde. att längta efter något, ha ett mål, en dröm och sedan flytta dit det finns. det kan vara läskigt och obehagligt och kan kännas som att man är för feg för att klara det. men våga. vare sig om det är till frankrike eller till en stad tre timmar bort (det gjorde jag) ni vill. det spelar inte mest roll vart det är, utan bara att det inte är där man är just nu. och att få börja om.
underbart.
vilket genialt svar alltså. hon är fantastisk!
här finns hela inlägget.
musikhjälp.
bild source.
hej fina. skulle vara oerhört snällt av er att fullständigt överösa mig med en massa musik som ni tycker om. jag har ju inte någon riktig koll på det här med bra låtar och så, behöver lite hjälp med det. litar på er, puss.knäsvag, bubblor, förälskelsepirr och fjärilar.
bild härifrån.
jag tycker att det är så otroligt fint att det går att bli pirrig och knäsvag lite var som helst vid helt knäppa tillfällen. det spelar inte det minsta roll hur och när utan kan plötsligt hända bara på direkten. en sån här vardagslycka som känns så bubblig även om man var ledsen eller bara vanlig innan det hände.
kan vara att någon väldigt söt tittade lite extra, eller kanske log så att man som smälte lite grann. ibland är det helt främmande personer och sen påminns man om det skulle bli så att man såg den personen igen. på bussen är det riktigt pirrigt och roligt att hitta någon gullig som det går att se på lite i smyg. åh tycker så om att bli pirrig för någon.
en kväll hade jag pratat med en så himla mysig pojke i flera timmar lite överallt på ett helt lagomt stort och livligt ställe en lördagkväll. vi satt i en soffa i hörnet precis vid baren under ett djupt fönster där man endast kunde se personers fötter på de som gick förbi och då jag inte var beredd alls så böjde han sig fram och kysste mig i kanske två sekunder. ni vet sådär riktigt romantiskt i filmer när något sånt händer och det bara går riktigt sakta från när man ser hans huvud röra sig emot en, det blir helt tyst runtomkring och allt som hörs är hjärtslag? ganska precis så var det. blir så tagen av någonting att det inte riktigt är möjligt att säga nåt alls på ett tag efter. det är så fint eftersom det inte går att stoppa utan händer bara sådär när man inte är beredd det minsta.
