guld alltså.
i söndags bestämde jag mig för att nu så ska det bli lite ändring, allt har varit stilla för länge nu.
jag ska försöka promenera ofta, och yoga så många dagar det finns tid till det, på morgon och kväll. sakta lära mig att dricka kaffe, och dicka té oftare. ta tag i den otroligt jobbiga körkortsångesten. försöka vara mer positiv och jobba på mina otroliga jämförelse/perfektionskrav.
sen så bläddrade jag igenom senaste elle i måndags och hittade en text om ungefär det här med förändring och det jag hoppades på. att om man ändrar vardagen så kommer det förmodligen ge något mer än bara variation tillbaka. då blev jag ännu mer pepp.
från elle:
och det har gått bra ändå. teoristart är bokad och jag har övningskört två gånger, promenerat och yogat många kvällar och druckit massa té och fejk-kaffe (sån här med smak typ) som början i alla fall. sen har jag också provat att vara i skolan nästan osminkad efter att ha blivit fotograferad så, inte varit vid datorn speciellt mycket förutom till skolarbete, och fixat mitt utseende på morgonen oplanerat. nu i slutet av veckan gick det inte fullt lika bra som i början, men jag ger inte upp för det, man får bara se till att inte de här sakerna blir en rutin tillslut också.
jag tror att det som fungerar sakta men säkert, det blir lite smått en förnyelse-energi i hela kroppen på nåt vis, och det är ju alltid uppfriskande.
så när det är fastfuset i vardagen:
bryt vanor kära ni! testa nya saker som omväxling, i lagom mängd då såklart.
förändring är ett av nyckelorden till välmående skulle jag säga.
tänk på det.
några bokstäver.
jag börjar, och säger: ambitiös.
och nu får ni gärna fortsätta.
tre månader.
bilder
det brukar gå tre månader mer eller mindre.
tre månader av ett inre lugn om jag ska uttrycka mig på ett finare sätt än att säga rakt ut; att vara lycklig utan större problem.
då känns det nästan som att jag har ett facit eller en handbok inbyggd i mitt huvud, så så fort det uppstår ett känslomässigt problem vet kroppen direkt hur den ska göra för att lösa det. utan att man behöver gråta eller få ångest först. och något som jag tycker är väldigt skönt är att jag inte är så van att säga, jag vet inte, om det är något som handlar om mig. det är gansla enkelt. jag vet vad jag känner och varför och vad jag tycker om och vad jag inte gillar. det är väldigt sällan som jag inte är säker och känner att jag vet inte.
dessutom så under de här tre månaderna går det att kontrollera längtan efter något mer och vara nöjd med vardagen som den är.
men sen.
då kommer det bara en dag, som sagt ofta efter ungefär tre månader. då vet man ingenting längre. då blir allt så osäkert. då man ifrågasätter det man känner hela tiden och har ingen aning. något form av mindre sammanbrott som man inte förstår. inget går att förklara och det känns som att det inte går att längta mer. det bara skriker inom en och man kan inte vara ensam för då blir man galen. något måste hända, nåt nytt för annars kommer tårarna aldrig sluta. det kan inte vara såhär längre.
ungefär en vecka är det så.
sen är allt frid och fröjd igen i tre månader till.
den vackraste vardagspresenten som finns.
Vet ni vad bland det finaste man kan få är. En komplimang. Och vet ni vad det enklaste att ge bort är. En komplimang.
Inga pengar behövs, inga kluriga påhitt. Och sen är det så mycket mer värt.
Jag har en liten skål bredvid min säng där det finns många små fina påståenden som jag skrev en kväll för att jag vill komma ihåg precis vad jag älskar hos andra och vad jag inte vill ta för givet. Och sen att ha något att titta på och bli glad av.
På en står det: Tänker du på något fint när du tittar på någon borde personen få veta det.
Det försöker jag komma ihåg ofta. Om man tänker något fint om en persons utseende, personlighet, skratt, mod, kreativitet eller vad som helst, så får inte den personen veta det om man inte säger det. Annars är det bara du som vet att du tycker det. Och eftersom det inte skadar någon, utan tvärtom istället kan göra någon så otroligt glad, varför då inte låta personen få veta det. Det ger ju som mer till personen än vad det kräver av dig.
Jag tycker så oerhört mycket om att många som klickar in sig här tar sig tid att kommentera så fina saker om mig. Att människor faktiskt berättar och låter mig få veta att ni tycker om mina klänningar, min stil, mitt hår eller min blogg. Och att ni inte bara tänker det och sen går någon annanstans.
Samma sak privat, jag blir så glad, inte bara för komplimanger jag får utan också bara själva principen att folk väljer att dela med sig av det fina som de tänker.
Det värmer.
det måste man tro i alla fall.
nu regnar det och jag ligger i min säng sjuk.
fina tankar om bra pojkar och sex and the city-tittande är det jag sysselsätter mig med.
