massafinarosetter

ibland är det såhär.
och ibland är det så att hur mycket man än vill gråta, så går det bara inte. då det känns som att om man bara fick släppa ut allt så skulle det kännas bra igen.
när ingenting egentligen gör en ledsen, men på nåt sätt så skulle det ändå kännas bra att för stunden få känna lite mer än vanligt. som att det enda som skulle få en nöjd är att gråta. och känna lättnaden efter.
men vad man än gör och vad man än tänker på gör ingen skillnad. det kommer inga tårar, trots att man vill det så himla mycket. man försöker att lyssna på musik som gör ont och tänka på allt det där som verkligen känns, bara för att kroppen ska reagera. men det händer inget.
och när man hör texten från en låt som påminner en om det absolut känsligaste man någonsin har varit med om, något som det är riktigt omöjligt att inte gråta till, och då inte ögonen släpper ut mer än en eller två tårar, då undrar man vad som egentligen är fel.
jag har alltid sagt att ofta när man gråter så lämnar det dåliga kroppen. och inte bara psykiskt utan det är på riktigt något fysiskt, konkret som faktiskt lämnar kroppen. tårar som kanske tar med sig ut lite av det där jobbiga och flyttar bort det från kroppen.

så det blir svårt om det inte går. när det enda som alltid hjälper är som fastfryst. för då har man ingen aning om vad man ska göra för att allt ska kännas normalt igen.