massafinarosetter

ibland kan jag inte skriva alls, och då föredrar jag att tänka. jag brukar tänka på sånt där som gör mig knäsvag. som typ när jag har sett ett jättegulligt par på bussen. eller när unga pojkar håller upp dörren och ler så där charmigt medans. ofta så tänker jag på såna tillfällen som gör att jag börjar le för mig själv utan att någon ser mig, så det känns så där fånigt och löjligt. det kan vara för att man kommer ihåg hur någon berättade allt man bad om när man satt på hans mage och hotade att kittla honom om han vägrade. eller när man blev ledsen för att han ska fara och sa att det inte är snällt att åka och se sådär fin ut utan tröja, han får inte ta av sig den om han bara ska fara sen och han skrattade och sa: men det var ju du som började. man kan tänka på när man satt i hans knä på en stol i köket ensam då hans vän och min vän lämnade oss ifred en stund. och man höll händerna under hans tröja bara för att man tyckte om hans överkropp så mycket.


pics: logan jack.

när jag har tänk ett tag så vill jag gärna berätta. berätta berätta flera gånger för alla de som vill lyssna. för den kompisen som redan har hört allting flera gånger. som vet exakt hur fint det var när man sa till honom i soffan: skulle du orka mig? och han ställer sig upp och bär en till sängkanten där han försiktigt lägger sig ner på en och ler tyst när man själv skrattar och är lyckligast i världen. eller som vet hur snyggt han stod i hallen och det inte gick att släppa hans axlar, nacke eller mage helt. för den är ju så fin. en varm pojköverkropp med vackra handleder, armar och händer, och en rygg och hals som det inte går att sluta ta på. och ett par axlar som inte gick att sluta titta på, som nu sitter fast i huvudet och kan få en att le de tråkigaste nätterna. den där överkroppen ställde till det rejält. den går ju inte att glömma.