massafinarosetter

honeypieliving

jag var bara påväg genom en liten korridor för att skölja lite vindruvor till alla människor som skulle komma och titta på kent-konst. det är ganska tyst där på kvällen eftersom de flesta som jobbar har gått hem då. från ett rum till ett annat med mina vindruvor i handen gick jag bara rakt in i honom så fort jag kom in. en sån här söt pojke med lite rufsigt vågigt hår och en himla massa objektiv till sin kamera. eller jag gick inte rakt in i honom. utan han satt där och drack kaffe. jag blev nästan lite skrämd, för jag brukar aldrig möta någon när jag kommer in dit. 

det var nånting med sättet han hälsade på mig som gav mig det mest fåniga leendet som finns. det var som att han verkligen sa hej just till mig och inte som en artighetsfras för att jag kom in i rummet. hela hans ansiktet förändrade utryck på ett varmt och välkomnande sätt som skulle göra vem som helst lycklig i hela kroppen. och vid kranen med vindruvorna i kallt vatten inser jag hur något så enkelt kan göra en så knäsvag.

precis så var det andra gången han hälsade på mig också. och tredje. jag visste att han var ett år äldre än mig men inte så mycket mer. men med lite hjälp från kent och alla lyriska musikpersoner på utställningen hade vi något att prata om den kvällen. lite blyg var han nog. och sen så ses vi nån vecka senare på en helt annan plats och ett annat jobb. är superglad att någon så trevlig som han kom dit. men nu kommer inga ord fram ur munnen. det är bara helt tyst. man tänker dem men det hörs aldrig. väntar och tror att de magiskt ska dras fram vilken sekund som helst. vet exakt hur de ska sägas och är perfekt formulerade i huvudet. det är bara det där sista som krävs nu. men då går han. och i flera dagar slår man på sig själv och önskar sig en till chans. tror att om han hade stannat en liten stund till så skulle de där uttänkta meningarna inte bara ha funnits i huvudet. 

så kommer sista dagen på jobbet. det hade gått en hel vecka sen den dagen jag ångrade att jag inte sa något. då sprang jag omkring med kaffe och kakor istället för vindruvor. tänkte inte på så mycket annat än det. och så sitter han där igen. på en helt annan plast men precis så oförbett som första gången. fast utan kaffe. men fortfarande med alla objektiven. och när han ler och säger: tjena! så går det ju inte att bara stå still. då är det som en dragkraft fram till stolen bredvid. och nu funderar man inte. nu tänker man inte. nu sätter man sig ner och pratar. högt och ut i luften. det är faktiskt inte svårare än så. och för varje minut som går hoppas man att han inte ska gå därifrån.