massafinarosetter

idag hade vi något så gulligt som skoldans på min skola. de som går estet musik spelade och sen fick hela skolan dansa. och minsann, överallt var det faktiskt par som dansade tillsammans. jag tänkte att varför inte ta det tillfället att göra sig så söt som möjligt i en ljusgul bakelse och en vit underkjol. det passade som fint in där tillsammans med stiliga pojkar som kunde dansa! klänningen har jag sytt och kjolen är riktigt gammal.

det snöar ute. jag vill: sy en supergullig klänning som ska vara till bara ben och fina skor. den ska vara pastellig och fluffig, riktigt vårig. sen vill jag att det är lagomt varmt ute och ha mysiga utefester där man kan pussa på miljontals fina pojkar. och att allting känns lugnt och roligt igen.



ha härliga sommarnätter med för mycket människor man älskar och ha tusen olika sätt som morgonen kan börja på. jag vill att någon säger till mig saker som: du är söt, ska vi hångla? eller bara tar tag i mig och pussar på halsen. ha picknickar och sitta ute. och en gång till vill jag ha på mig massa fina klänningar som jag har sytt själv och som gör mig gladast i världen. för det är jag inte nu. det snöar för mycket och jag är lite för ledsen.

den här fina bilden är ju som pastellfärgat godis, härifrån kommer den.

en gång så fanns det en liten flicka som älskade kärlek mer än något annat i hela världen. hon drömde om prinsar och perfekta kyssar så mycket att det aldrig skulle kunna vara lika fint på riktigt som i hennes fantasier. hon var ung och rädd och visste inte hur hennes prins någonsin skulle hitta henne. hon hade ingen aning om att det redan hade börjat. för den pojken som hon sen kommer att tycka om så mycket att det gjorde ont, han fanns lite för nära. men ibland är det konstigt hur snabbt någon kan ändra hjärtats slag, hur snabbt ett leende blir nervöst i magen och hur en liten obetydlig pojke kan ändra allt.



den här pojken fanns varje dag. precis som han nästan alltid hade gjort. han gjorde allting mycket roligare. hon drömde och log och hade det jättefint. det var lite knasigt att han fanns där helt plötsligt, att det gick så snabbt. att en persons betydelse ändras så fort och att det känns så djupt. utan att det går att bestämma. lite ord och lite längtan som blev en hel vår med önskekänslor, knäsvaga blickar och fjärilar. hon trodde ju aldrig att det skulle komma till henne. men nu fanns det en prins som hon kunde drömma om, som även var på riktigt. hur otroligt var inte det, och tänk hur fint det skulle vara då om han var hennes.
varenda dag så fanns det tillfällen som kändes långt in i kroppen. flickan sparade dem och kunde ibland inte sova på väldigt länge eftersom det var så nervöst. för att det där fjärilarna var överallt.
det kändes så här under lång tid. och ibland gjorde det ont. det var massa förvirrning och tårar och skratt och leenden. de var unga och rädda och fega. det gick mer dagar och ingen sa något när det spelade roll. men det var första gången som fjärilarna levde i henne, vilket var så speciellt.
de fick aldrig varandra. och ända in i själen så kändes det verkligen som att det var så fel. inte konstigt, dåligt, ledsamt eller synd. utan helt fel, som att något bara förstörde det som skulle vara. det som på nåt sätt var menat. men då är det ju då det här med ödet. att sagan kanske inte är slut än.

här där jag bor har vi ju haft lov den här veckan. det var väldigt välbehövligt, man fick andas en stund och sen har det varit ett himla fint lov alltså. lite såhär var det:


de två senaste dagar var nog de allra bästa. pussar och riktigt mycket pengar, kan nästan inte bli bättre.

det här är den finaste klänningen som jag har sytt. tyget är från röda korset, och dragkedjan fick jag för en tjuga, så den kostade ungefär trettio kronor sammanlagt. det är första klänningen jag har sytt som inte har en vippig underdel och den är väldigt figursydd, första gången det med. för att vara trendig la jag in en volang vid midjan och hela klänningen är som et fodral, så den är finast när man står upp. jag tycker om den så mycket! efter en kväll kan jag redan säga att det är min favorit. så här såg jag alltså ut igår då vi firade kanske för tredje gången att jag numera är arton!



det är någonting med mina födelsedagar och stiliga pojkar alltså. förra året precis som i år har jag alltid superfina födelsedagar med mycket pussande. i år när klockan hade slagit tolv och det officiellt var min födelsedag fick jag en supergod drink av min fina amanda och sen fick jag mig en lång tjugoårig byggare från skellefteå med mörkt lockigt hår. jag måste ha någon sorts dragningskraft till tjugoåringar från skellefteå tror jag.
idag har jag fått blommor på sängen av min underbara familj och sen kommer jag få god mat, gäster och presenter. nu ska jag njuta, för man fyller ju bara arton en gång!

den här boken ska alla läsa. och speciellt om man är lite yngre, för jag tycker att man ska veta sånt här redan när man är ung. att självkänsla borde läggas in som ett obligatoriskt skolämne på schemat tycker jag är självklart, och jag förstår inte hur människor så smarta i världen inte har kommit på och gjort något åt det.



det är inte många som har en mamma som min, som lärde mig för flera år sen, att det var det här som jag måste jobba med för att sluta vara så osäker och rädd. för att kunna vara trygg när omvärlden förändras, verkligheten skakar och livet är jobbigt. när allt blåser omkring och man inte riktigt vet åt vilket håll man far, då måste man kunna stå stbilt och inte ramla ihop. det går inte att styra allt som händer runt en själv, därför kan man aldrig tror att genom att undvika och skydda sig från allt det som kan skada är bäst. utan man måste veta att man kan vara säker, i vilken situation man än hamnar i.
det är därför självkänsla måste finnas runt omkring oss redan från när vi är små, något som ska tränas och upprepas under flera år, precis som matte och engelska. skulle människor vara starka i sig själv, veta att det är okej att misslyckas, inte trycka ner andra för att få sig själva att må bättre och inte behöva bevisa en massa av osäkerhet, så tror jag att grupptyck, mobbning och annat jobbigt som händer under den där alltid osäkra perioden under tonåren och skoltiden skulle minska. det är så mycket som händer bakom stängda dörrar och det är så få som vågar be om hjälp. jag gjorde en rapport om självkänsla förra året, och jag vet att den uppfattning vi får av oss själva bildas redan när vi är jättesmå. därför är det här med osäkerhet inget som alltid går att lösa så enkelt. om man hela tiden kommer hem till ett ställe som på ett eller annat sätt påverkar en själv negativt och är otryggt, då är det jättesvårt att ändra på, att bryta det mönstret och den synen man har fått på sig själv. 
därför ska det här med självkänsla vara en självklarhet, som alla förstår. något som man inte ska behöva säga åt folk, utan det tycker jag att varje människa ska ha växt upp med. och vart befinner sig nästan alla barn, i alla fall i sverige och i de länder som har turen, större delen av året från sex års ålder och under hela tonårstiden? jo, i skolan.
då är det väl där man ska börja.

från jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.


från okänd.


från tristan & isolde.


från pierre-auguste renoir.


från richard bach.


från vänner.


från henrik jonsson.

(bilder: 1, 5 här 3, 4 här.)

när det blev ett nytt år nu så sa vi ju att det skulle bli ett riktigt bra år, 2010. och till viss del har det varit ett fint år än så länge, med mysiga, underbara stunder. men det kommer också vara ett år som jag kommer minnas som det året då mitt liv förändrades helt och hållet för alltid. på ett väldigt negativt sätt. 
när jag var runt tio så blev min lillebror sjuk, och efter olika behandlingar och tester så kom det fram att han har en kronisk magsjukdom. sen för några år sen så blev min pappa sjuk och det visade sig att han har en kronisk njursjukdom. båda äter jättemycket mediciner och det är läkarbesök hit och dit hela tiden. jag har alltid tänkt att jag hade så tur, med tanke på att min mamma också är sjuk till viss del. jag tänkte att, oj så starka de är som klarar av allt, jag förstår inte hur det går.
jag började få konstiga symptom redan förra året, synrubbningar och balanssvårigheter under vissa perioder. allt försvann ganska snabbt och ingen läkare tyckte att de var nån större idé att undersöka det djupare varje gång eftersom det försvann så fort. men den första januari det här året så domnade hela min ena arm bort, bara helt plötsligt. och nu fick jag undersökas mer, göra en magnetkameraröntgen och ett ryggmärgsvätskeprov. och tyvärr så visade det sig att jag har ms, vilket är en kronisk nervsjukdom som påverkar olika delar av nervsystemet. jag är alltså den tredje av fyra i min familjs som har en sjukdom som kräver medicinering livet ut, och två av oss är bara sjutton och fjorton år. ms, eller multipel skleros som det heter, det kan sätta sig nästan var som helst i hela kroppen, eftersom det finns nervtrådar överallt. och det är de här nervtrådarna som blir inflammerade och skapar då obehag och symptom i form av till exempel synproblem eller känselbortfall i en viss kroppsdel. när inflammationen har lagt sig så brukar det mesta av symptomen gå tillbaka och man fungerar helt som vanligt till nästa gång nån nervtråd blir inflammerad, på samma ställe eller på nya ställen. det kan även hända att vissa symptom stannar kvar och blir permanenta, och det går aldrig att förutse när man kommer få sina perioder med inflammationer. just nu har jag nedsatt känsel i min vänstra hand och lite i vissa delar av den vänstra ansiktshalvan inklusive överläppen och lite av tungan.
det finns ingen medicin för att bota ms, utan bara för att bromsa sjukdomen och försöka att minska inflammationerna. medicinen måste injiceras, så från och med nästa vecka måste jag ta en spruta varje torsdag. mina val var sprutor varje/varannan dag eller en gång i veckan. jag hoppas att man vänjer sig ganska snabbt som alla säger, och att jag så fort som möjligt kommer lära mig ta dem själv hemma. 



jag har haft min framtid ganska planerad hela min tonårstid, jag kämpar hårt i skolan, har bra betyg och vet ungefär vad jag vill göra i framtiden. det enda som alltid har varit stabilt i mitt liv är min förmåga att prestera bra i skolan, för så har det alltid varit. det kan jag. mina drömmar och förväntningar är ganska höga och det har de varit ända sen jag var liten. så det som skrämmer mig så mycket att jag knappt klarar av att tänka på det, är att min framtid nu är lite förstörd. jag kan inte längre tänka att det bara är min ambition som påverkar mina resultat. utan nu kommer sjukdomen, utan att jag kan bestämma, påverka min kropp, min ork och min framtid. det är plötsligt så osäkert.
jag kan förlora känseln i benen, bli påverkad i de kognitiva delarna, alltså få konsentrations och minnessvårigheter och förlora delar av synen, om två månader, eller kanske om en vecka eller aldrig om jag har tur. allt är så oklart. jag måste börja leva för stunden och ta en dag i taget, speciellt eftersom jag numera inte riktigt kan veta om jag till exempel kommer ha kvar känseln i armen när jag vaknar dagen efter.