massafinarosetter

bild source.

det är snö ute nu. helt vitt. här där jag bor, högt upp i norrland så är det väldigt konstigt att det inte har varit helt vitt överallt tidigare än femte november. ungefär minst en månad senare än vanligt. visst har det snöat, men nu har det blivit sådär riktigt kallt också, så förmodligen stannar snön kvar.
någonstans har jag läst, eller hört ett citat, att när en människa är kär visar hon sig som hon alltid ska vara. det tycker jag stämmer så oerhört mycket. det är som ett skimmer av lycka runtomkring, som lyfter bort allt det tunga och gör det superlätt. ingenting kan förstöra lika mycket som innan. 

man har som något i ögonen, eller i hela ansiktet. eller egentligen i hela kroppen. det bara syns att man är precis som man ska vara. man dricker kaffe, smsar, tittar på hockey och gör helt vanliga saker som man har gjort så himla många gånger innan. men på nåt sätt så är det bara så mycket roligare. och det skiner igenom hela tiden, vilket gör det så vackert. för det går inte att säga exakt vad det är, utan det bara finns där.
litegrann som när snön kommer. så länge har det varit helt mörkt och grått och blött ute. men så kommer snön, och det blir lite ljusare. lite mer vackert. allt det där tråkiga finns kanske fortfarande kvar, men det är som ändå finare. man tänker inte på att det är kvar där under.

så om man är kär kan man alltså glömma bort lite av det där tråkigare, sånt där som finns men inte är så kul. för även fast man inte är runt han som man är kär i hela tiden, så slutar man ju inte vara kär för det. det syns ändå. man tänker på honom och pratar om honom, och med det är han närvarande hela tiden nästan. och det är hur bra som helst, man är ju glad jämt. och då om nån gång, måste ju en människa visa sig som hon alltid ska vara.
det är inte så lätt att se det själv, man är ju som så inne i det. och det är ju helt klart tur för mig, som får se hur fint det är från utsidan. jag önskar bara att det inte var så jobbigt att alltid titta på.