massafinarosetter

pic här.

första gången jag såg honom så var han påväg ner för trappan. han tittade sig om och såg lite smått bortkommen ut. i ungefär fyra sekunder fanns han så jag såg honom och sen var han liksom inte där. men under de fyra sekunderna blev jag helt svag, som ett mjukt slag över hjärtat. på ett bra sätt såklart.

jag vet inte riktigt vad det var, för han var ingen som jag egentligen skulle tycka om så himla mycket. han var jättesöt, och hade mörka, nästan svart lockar på huvudet och så var han lång. det är inte riktigt såna pojkar jag faller för oftast.

men nåt var det med honom.

det var såhär att jag skulle fylla 18år när klockan slog tolv den natten. så för mig kändes det lite som en speciell kväll. 

ett tag efter att klockan hade slagit tolv och jag hade blivit myndig, så såg jag honom igen lite längre bort. han tittade på mig och jag tror att jag log. jag ville bara gå fram till honom och var nästan påväg, när helt plötsligt en annan kille kom fram till det bord där vi stod. han började prata med oss och utan att jag då själv behövde gå fram till pojken som gjorde mig knäsvag, kom han också fram till vårat bord. sa något till den andra killen och vi förstod att de kände varandra.

jag var lite nervös bara för att stod helt nära mig.

vi fick veta att de var tjugo år och inte kom från den staden där vi bodde utan hade varit på firmafest här den kvällen och nu då hade kommit till det uteställe där vi också var. tillslut gick hans vän iväg och även mina vänner. så det var bara vi två kvar. han var väldigt lugn och såg blyg ut och jag tänkte att han var så fin att jag snart ramlar ihop.

jag hade nämnt att jag fyllde år tidigare och nu när vi var ensamma vid bordet så lutade han sig fram och sa: men du måste ju få en födelsedagskram! jag kände hur vältränad han var och hur helt otroligt gott han luktade. inte vanlig pojklukt utan det var som bättre.

i ett sånt här tillfälle finns det som inget att förlora. så jag sa åt honom att vi skulle gå och dansa och så gick vi iväg.

det var självklart väldigt hög musik och det var massa andra människor där. men helt ärligt så hörde eller såg jag inget annat än honom. han var så lång att han fick böja sig ner lite så att jag kunde ha mina armar runt hans hals. han rörde sig bra och det var som att alla andra runtomkring inte fanns där längre.

så böjde han ner sitt huvud mer och hånglade upp mig tills låten tog slut.

vi gick och satte oss igen sen. hånglade mycket hela tiden vi satt där. i säkert en timme minst. jag kommer ihåg att jag tänkte att det här måste vara den bästa födelsedagen någonsin för det var som helt perfekt.

men sen behövde jag gå iväg lite snabbt. jag sa åt honom att vänta vid bordet så skulle jag snart komma tillbaka.

och när jag gjorde det så var han inte där. jag hittade honom inget mer efter det. 

det är verkligen konstigt att det finns vissa människor som man aldrig glömmer, även om man inte ens känner personen. utan bara vet hans namn. och efter att man har sett honom i fyra sekunder visste att det var något speciellt.

magiskt helt enkelt.