massafinarosetter

pic här.

man har ungefär två sekunder på sig. kanske tre om du är riktigt modig och under den tiden måste du bestämma dig om du ska våga, för efter de där två-tre sekunderna är det ofta försent.

för helt plötsligt ar tillfället borta, eller så blir det bara inte av.

det blir minst smärtsamt om du gör det fort. för ju längre tid man tvekar och väntar desto värre, det gäller att inte tänka utan bara göra.

så när jag verkligen inte ville gå hem fast stället vi var på stängde, då gällde just det, att göra och inte tänka. ett gäng killar lite längre bort var perfekt.

innan två sekunder var över måste man vara påväg dit bort, trots att man kanske inte vet vad man ska säga. sånt löser sig.

det som är bra med ett killgäng är att om de är ett par stycken så vågar de prata mer än om man bara går fram till någon ensam. och som sagt, de löser det där med pratet. att säga hej brukar vara en bra början och sen så ordnar det sig oftast, i alla fall om det är ett par trevliga pojkar man gick fram till.

har man tur så finns det en sån där extra fin pojke där bland alla andra. en blond, lång med ett väldigt gulligt leende och söt utstrålning.

han hakar genast på tanken att man ska göra nåt mer nu när stället stängde och ber en att följa med när han ska hämta sin jacka. så då tar man hans arm och drar med honom mot garderoben.

under de tio minutrarna i kön hann man lära sig mycket om den här främmande unge mannen. blivande idrottslärare, två år äldre än en själv, relationshistoria och annat sånt där som kan vara kul att veta.

när man står och lyssnar på honom så är det svårt att riktigt förstå hur man kunde möta någon så fin, så otroligt oväntat och så väldigt snabbt. bara för att man bestämde sig för att man inte ville gå hem tio minuter tidigare.

sen promenerar man ute i iskall kyla. fortsätter prata om livet och allt sånt som kan ta flera veckor att lära sig annars. vi snabbspolade helt enkelt.

och vilken gentleman skulle han vara om han inte la armen om ens axlar när man frös.

det var så konstigt att man fick möta en sån där pojke man alltid har drömt om.

att han faktiskt fanns där på riktigt, och att det var just mig han höll om. en sportig, söt, charmig, lite blyg och extremt vältränad tjugoårig ung man.

tänk att det går att träffa en sån bara för att man under de där två första sekunderna bestämde sig för att vara lite modig.

precis då jag skulle fara lite senare, log han finast i världen och kysste mig hejdå.