massafinarosetter

(klicka på bilden för källa)
väldigt ofta så kommer jag på mig själv med att bara titta upp och för en sekund känna mig så otroligt tacksam för att jag är där jag är. det går inte riktigt att förstå hur mycket som har förändrats på det här halvåret som jag har varit här. helt ensam, som nybliven student flyttade jag ifrån det liv som jag hade haft i nitton år. det var utan tvekan det skönaste jag någonsin gjort.
i flera år så hade jag längtat och sagt jag stannar inte här längre än jag behöver. ville bara flytta från staden och alla de människor som jag hade sett säkert en miljon gånger minst och börja om helt på nytt. jag hörde inte hemma där det minsta, kände mig så fruktansvärt fel hela tiden.

att flytta till en ny stad själv var läskigt och ungefär lika spännande som jobbigt, men det bästa jag har gjort någonsin. det går så snabbt, man blir så medveten om vad man faktiskt klarar av och lär känna sig själv på riktigt. man är rädd och ensam men också stark och självständig. den lättnaden jag känner nu av att inte behöva bo i min hemstad alltså, har inte varit så här glad under en vinter på väldigt många år. och att verkligen känna det, på riktigt, hur genuint lyckligt det känns att inte vara där längre. inte kvävas och vara instängd, utan i stället ha möjligheter och vara fri.
det handlar inte om att flytta till största staden, en helt annan del av sverige eller på andra sidan jorden. jag tror att det handlar om att just flytta. att byta, börja om, prova något annat. att inte fastna där man är, om det inte känns bra.

jag ville inte flytta från min familj och många av mina närmaste vänner. men jag var så bestämd, sa till min bästa vän redan i början av gymnasiet att ingenting skulle hindra mig från att ta mig därifrån så fort jag kunde. jag skulle bort. vet inte helt och hållet varför jag var så säker på just det, men jag har aldrig riktigt känt mig hemma där. har inte haft möjlighet att vara den jag vill eller blï uppskattad på det sättet jag behöver tror jag. nu längtar jag aldrig tillbaka, jag saknar bara personerna.

ville säga det här till alla er som fortfarande går gymnasiet, är fast eller bara känner er felplacerad där ni är precis som jag gjorde. att längta efter något, ha ett mål, en dröm och sedan flytta dit det finns. det kan vara läskigt och obehagligt och kan kännas som att man är för feg för att klara det. men våga. vare sig om det är till frankrike eller till en stad tre timmar bort (det gjorde jag) ni vill. det spelar inte mest roll vart det är, utan bara att det inte är där man är just nu. och att få börja om.