massafinarosetter

jag tycker att det är så oerhört synd att det är så svårt för många att visa vad de känner och vill, våga chansa och göra något där de inte vet vad svaret kommer bli. speciellt när det kommer till kärlek, och det är sjävklart med tanke på allt man har att förlora.
tänk om jag berättar hur jag känner och han inte känner detsamma, tänk om jag förstör allt om jag visar vad jag vill, tänk om, tänk om, tänk om. det är knepigt.
men tänk om jag får gå och undra vad han känner i all evighet. tänk om han faktiskt gillade mig. tänk om den där pojken som tittade på mig inte själv vågade komma fram och prata även fast han ville det mest av allt. 
det kommer alltid finnas tusen tänk om. 
och den som betyder mest tycker jag är: tänk om jag aldrig får veta vad som kunde ha blivit.
rädslan att bli avvisad är fruktansvärt jobbig, men jag tycker att rädslan att aldrig få veta ska vara större. om man chansade behöver man i alla fall aldrig undra. då vet man. men sa man ingenting när man trodde att man hade alting att förlora men egentligen bara hade allting att vinna, då vet man inte. det är svårt när man riskerar att inte få höra det svar man vill höra, eller få den reaktionen man vill ha, det är himla himla svårt. och otänkbart. och ångestframkallande. men tänk om man istället skulle få allt. allt.
det lilla hoppet borde vara det som går före allt det andra. alla andra tänk om. 
tänk så mycket potentiell fin kärlek som går förlorad bara för att man inte vågar. jag önskar verkligen att det inte var så.