massafinarosetter

i augusti förra året bad jag er berätta det finaste som hade hänt den sommaren. och idag frös jag så himla mycket när jag kom hem, det var fruktansvärt kallt och det är så himla massa mycket snö utanför mitt fönster. och då tänkte jag på de där roliga sommarstunderna och vad vi har att se fram emot när all snö kommer vara borta. ni kan ju ta och läsa nån av dem om ni känner lite som jag, och är ganska vintertrött just idag.

det här är era fina sommarminnen:

Kent i Eskilstuna. Det var något av det bästa jag upplevt, någonsin.

Det var en mysig liten restaurang i Falkenberg, solen låg på sådär halvmysigt och Mariette Hansson skulle spela hela kvällen. Låtarna var som ett slag i magen, på ett bra vis. Och efteråt var det dags för stunden jag varit mest spänd på - signering/fotografering. När hon kände igen mig och hela mitt namn blev jag verkligen hur glad som helst. Sedan att hennes kramar är urmysiga gör ju allt bara bättre. Det är nog det jag kommer minnas mest och väldigt länge!


pic

åh. jag kommer minnas den tredje juli, då kent spelade mannen i den vita hatten som sista låt och tusentals röda pappers-svalor flög runt omkring och att någon plötsligt tar min hatt. och så är det där löjligt stiliga pojken med den vackraste nacken i hela världen som passar perfekt i min den, så perfekt att jag nästannästan inte vågade ta tillbaka den.

och så kommer jag minnas den där natten för exakt en vecka sen. (även fast den kanske var lite suddig)då jag dansade som om ingen såg, sjöng med i håkan-låtar, pratade med trevliga pojkar och kanske lärde känna han den där fina från bussen litegrann, kanske.(han minns i alla fall mitt namn)och så han har dom vackraste armarna i hela världen.

och jag kommer minnas dom där som har betytt så mycket för mig i sommar, och att han verkligen är världens finaste vän även fast jag önskar att han inte var det. och att hon också är det.

jag kommer att minnas veckan i juli när jag hade dansuppvisning varje dag. speciellt sista dagen när den söta pojken, med det rufsiga håret, satt i publiken och log.
OCH på samma kväll när alla ungdomar drack i parken och jag och en fin vän gick runt och kramades och pratade med alla vingliga människor. den andra pojken, han som är så gullig, som jag lärde känna bättre i den varma nattluften. efter det tänker jag på honom ofta och ler så där fånigt.


pic

Jag kommer nog alltid minnas den kvällen då en av mina finaste manliga vänner bjöd in mig att vara med på en Guitar Hero-kväll, tillsammans med hans högstadie-killkompisar. Hur vi skulle döpa vårt band till Lars Olofzz men det blev Lars Olo, och vi "tatuera" in det på vara armar. Sen, mellan rökpauserna, så spelade vi oss galna i ett vardagsrum och jag stod på bordet och sjöng och alla hade tuffa solglasögon på sig. Sen skulle vi se film, Happy Feet (fem nittonåriga pojkar valde film), och jag somnade på golvet och sen tog vi fyrabussen hem och det var ljust ute.

Vi stod i hans hall. Fjärde våningen. Jag skulle hem efter att vi hade umgåtts ett tag den kvällen. När vi satt i soffan lade han armen om mig så där trevande och nervöst. Jag satt så stilla. Hela filmen. I hallen gav vi varandra en kram. Mina armar kring hans perfekta överkropp. När kramen var över stod vi där. Med pannorna lutande mot varandra. Båda tänkte nog på samma sak. En kyss. Jag väntade och han väntade. Till slut bestämde jag mig för att kyssa honom. Allt blev tyst. Hans läppar mot mina i en kort stund. Hans ömma tunga och hans händer i mitt hår.
Jag log hela vägen ner i hissen och kyssen var det enda jag kunde tänka på i bilen på väg hem. Suktande efter mer kyssar och kramar.

jag började prata med en kille. vi var båda singlar. ensamma just då och jag var hångelsugen. sen efter en stund. så började vi hångla och han var sjukt bra på det och nu vill jag mest av allt hångla med fler fina pojkar igen. åh.


pic

jag måste nog säga att det var den åttonde juli. jag såg winnerbäck för andra gången. och jag stod längst fram och fick känna kravallstaketet mot mina revben. jag saknar honom så mycket så jag nästan spricker.

eller så var det kanske när jag och min absoluta bästa vän smög ut mitt i natten för att balansera på trottoarkanter, och ligga på asfalten för att söka stjärnor med blicken. sedan skrek vi ut till julihimlen: känn ingen sorg för mig linköping. linköping är staden vi kallar för hem.

jag såg kent, jag kommer inte riktigt ihåg men det känns som jag höll andan en hel kväll och jag tror att mitt hjärta var helt stilla från konsertens början till slut. jag skrek och hoppade och darrade och grät och log mot min fina fina vän som jag känt så länge. och den kvällen var faktiskt den finaste och vackraste och bästa jag upplevt hela mitt liv

Efter lite fundering har jag kommit fram till att det måste vara min studentdag! ALLT var perfekt. Dagen började med champagnefrukost hos en vän som bor nära skolan. Vi åt smörgåstårta och massvis med jordgubbar.
Väl på skolan var det betygsutdelning och kramar med lärare.
Sen kommer studenttåget. Alla studenter går sjungandes genom stans gator för att slutligen ta sig till en park. Färden blir tyngre och tyngre med tanke på att fler och fler rosor och annat smått och gått hängs på en. Väl i parken får man fler gratulationer av alla som har missat en längs vägens gång.
Från parken färdades jag och några vänner på ett traktor-flak. Vi hurrade lite till och åkte sedan hem. Hemma väntar redan alla släktingar och familjen. Man får den godaste maten som går att äta och finfina presenter. Tiden springer iväg och helt plötsligt är det kväll.
En vän bjuder in till förfest, sen går man ut och dansardansardasar!
Allt iförd den finaste mössan i världen; studentmössan!
DEN dagen glömmer man aldrig.

det kan ha varit på en fest. allt snurrade lite för mycket och jag tillbringade en hel del i en buske. efter det satt jag och min allra finaste vän på en uppfart som vi suttit på en gång tidigare.
där åt vi korvbröd och berättade saker för varandra som vi aldrig berättat för någonannan. vi satt där i säkert två timmar.
sen när jag skulle cykla hem viskade hon att hon älskade mig. jag viskade tillbaka och sen cyklade jag hem i juninatten.
jag kommer ihåg att jag lyssnade på thåström på vägen hem och det gjorde ingenting att jag kände mig så nedrans ensam alltjämt. jag var ju inte det egentligen.


pic

Mitt finaste minne kommer det ta lång tid att överträffa (om man nu kan kalla en hel vecka för ett minne).
Vi hade varit tillsammans i lite under tre månader när hon kom hit och bodde hos mig i en vecka. Hon visade mig hur äkta kärlek känns. Att kunna ligga kvar i sängen tillsammans två timmar efter vi bestämt att vi ska gå upp och bara prata och kramas tills vi kommer på att vi faktiskt har en tid att passa. Att ärligt talat inte kunna välja vilken av hennes kroppsdelar man tycker bäst om, eftersom man märker något nytt fantastiskt på henne varje dag. Att känna det som om inget annat än vi existerar och inget annat egentligen har någon betydelse. Att göra slut för att man älskar varandra så mycket att man aldrig skulle kunna vara helt och hållet glad när man bor 36 mil ifrån varann.

jag ser att jag inte är ensam om att ha min finaste sommarstund under en konsert. men egentligen var det nog inte själva musiken. den var helt underbar, inte för det, och innan var jag inget stort fan av winnerbäck, men nu är jag. för känslan över hela kvällen är är numera fångad i hans musik. det var så fint förstår du. och det har jag sagt förr, att de allra allra finaste dagarna är oxå de värsta. min bästa vän hatade musiken och försvann och jag visste att hon var ganska så förbannad på mig. min andra vän som jag skulle träffa igen vid konserten kom aldrig in. för nånstans mellan där vi en halvtimme tidigare skiljdes åt, och mellan hennes favoritartists toner, tappade hon bort sig, lite för full och ensam. hemsk kväll alltså. men oxå alldeles underbar. för där stod jag och gungade i takt, med en av dem jag villkorslöst tycker är bland de finaste. han lyfte mina armar så vi klappade på varje pulsslag närmare natthimlen, och styrde mig mjukt på mina axlar fram i publikhavet så jag skulle se lite lite bättre. att vi egentligen inte kunde urskilja och sjunga med i så mycket text spelade lika liten roll som att vi såg rätt dåligt och bilderna med mobilkameran blev avskyvärda. "skit i bilden, tänk på känslan". det gjorde jag må du tro. vi kom överens om att det var den mysigaste konserten vi hade upplevt, och klappade hårt för att få extranummer trots att vi var så kissnödiga av all billig öl. innan vi gick och drack betydligt dyrare öl i det lugnaste öltältet vi kunde hitta för att kunna prata utan att skrika, gjorde vi ett tappert försök att hitta vår borttappade vän i folkvimlet. jag oroade mig lika mycket som jag njöt. jag var rädd att hon skulle vara lika arg som jag trodde (det var hon, lite argare till och med), och jag var lycklig för att det var han och jag och väldigt trångt.
glömde nästan det viktigaste av allt! han stod bakom mig under hela konserten och lyssnade för min skull. för mig, det är ju helt fint.


pic

en vecka i pojkens soffa (34 mil hemifrån)
tyvärr tog det slut efter den veckan, pga avståndet. men det var väldigt fint ändå. vi rörde oss knappt ur soffan även om det var världens finaste väder.
(och nu märkte jag att han har skrivit här. ganska fint ändå.)

när jag hade varit ifrån min pojkvän i tio dagar (och det var det längsta vi någonsin varit ifrån varandra). räknade ner sen första dagen jag åkte ifrån honom och sen klev jag äntligen på hans tåg igen. där satt han och jag blev helt bubblig och skakig i benen. det var fint det.