massafinarosetter

när det blev ett nytt år nu så sa vi ju att det skulle bli ett riktigt bra år, 2010. och till viss del har det varit ett fint år än så länge, med mysiga, underbara stunder. men det kommer också vara ett år som jag kommer minnas som det året då mitt liv förändrades helt och hållet för alltid. på ett väldigt negativt sätt. 
när jag var runt tio så blev min lillebror sjuk, och efter olika behandlingar och tester så kom det fram att han har en kronisk magsjukdom. sen för några år sen så blev min pappa sjuk och det visade sig att han har en kronisk njursjukdom. båda äter jättemycket mediciner och det är läkarbesök hit och dit hela tiden. jag har alltid tänkt att jag hade så tur, med tanke på att min mamma också är sjuk till viss del. jag tänkte att, oj så starka de är som klarar av allt, jag förstår inte hur det går.
jag började få konstiga symptom redan förra året, synrubbningar och balanssvårigheter under vissa perioder. allt försvann ganska snabbt och ingen läkare tyckte att de var nån större idé att undersöka det djupare varje gång eftersom det försvann så fort. men den första januari det här året så domnade hela min ena arm bort, bara helt plötsligt. och nu fick jag undersökas mer, göra en magnetkameraröntgen och ett ryggmärgsvätskeprov. och tyvärr så visade det sig att jag har ms, vilket är en kronisk nervsjukdom som påverkar olika delar av nervsystemet. jag är alltså den tredje av fyra i min familjs som har en sjukdom som kräver medicinering livet ut, och två av oss är bara sjutton och fjorton år. ms, eller multipel skleros som det heter, det kan sätta sig nästan var som helst i hela kroppen, eftersom det finns nervtrådar överallt. och det är de här nervtrådarna som blir inflammerade och skapar då obehag och symptom i form av till exempel synproblem eller känselbortfall i en viss kroppsdel. när inflammationen har lagt sig så brukar det mesta av symptomen gå tillbaka och man fungerar helt som vanligt till nästa gång nån nervtråd blir inflammerad, på samma ställe eller på nya ställen. det kan även hända att vissa symptom stannar kvar och blir permanenta, och det går aldrig att förutse när man kommer få sina perioder med inflammationer. just nu har jag nedsatt känsel i min vänstra hand och lite i vissa delar av den vänstra ansiktshalvan inklusive överläppen och lite av tungan.
det finns ingen medicin för att bota ms, utan bara för att bromsa sjukdomen och försöka att minska inflammationerna. medicinen måste injiceras, så från och med nästa vecka måste jag ta en spruta varje torsdag. mina val var sprutor varje/varannan dag eller en gång i veckan. jag hoppas att man vänjer sig ganska snabbt som alla säger, och att jag så fort som möjligt kommer lära mig ta dem själv hemma. 



jag har haft min framtid ganska planerad hela min tonårstid, jag kämpar hårt i skolan, har bra betyg och vet ungefär vad jag vill göra i framtiden. det enda som alltid har varit stabilt i mitt liv är min förmåga att prestera bra i skolan, för så har det alltid varit. det kan jag. mina drömmar och förväntningar är ganska höga och det har de varit ända sen jag var liten. så det som skrämmer mig så mycket att jag knappt klarar av att tänka på det, är att min framtid nu är lite förstörd. jag kan inte längre tänka att det bara är min ambition som påverkar mina resultat. utan nu kommer sjukdomen, utan att jag kan bestämma, påverka min kropp, min ork och min framtid. det är plötsligt så osäkert.
jag kan förlora känseln i benen, bli påverkad i de kognitiva delarna, alltså få konsentrations och minnessvårigheter och förlora delar av synen, om två månader, eller kanske om en vecka eller aldrig om jag har tur. allt är så oklart. jag måste börja leva för stunden och ta en dag i taget, speciellt eftersom jag numera inte riktigt kan veta om jag till exempel kommer ha kvar känseln i armen när jag vaknar dagen efter.