click for sources!
Här kommer några av era pirriga stunder jag fick höra om. Titta så fint:
Jag bad mina vänner fråga chans på honom. Jag vågade inte välja någon av mina vänner så alla fem fick göra det. Vi gick i femman. Han hade sandfärgat hår och lite sneda tänder. Han hette Martin och jag fick darriga händer när han var nära. Kallsvett och hjärtat bultade hårt. Han skickade en lapp näsa lektion. När jag gick hem den dagen. Jag trodde han skojade. Eller att det var dröm. Jag nöp mig blå den natten. Men för första gången hade faktiskt någon sagt, ja jag gillar dig och ja jag vill vara med dig. Det var svindlande.
Våra höftben skaver lite emot varandra men det gör ingenting för att jag vill att varenda liten cell av honom skall vidröra vid min hud.
Han har en blåröd kånken och drar fingrarna genom håret sådär perfekt att mina ben blir helt svaga. Han måste vara minst hundraåttiofem centimeter och hans kläder är alltid lika fantastiska. Men det allra finaste och det som får mitt hjärta att göra trettio volter är hans fantastiska leende. Åh om du bara hade träffat honom, du hade fallit direkt, precis som jag gjorde. Det enda problemet är att han inte alls faller för mig, men jag visste hela tiden att han är för fin för mig. Jag är för ful för någon så vacker som honom och ingenting gör mig så sorgsen som det. Det är egentligen kanske ingenting fantastiskt och fint kärleksögonblick, men han i sig är den finaste kärlekshistorien jag kan tänka mig.
Han som får mitt hjärta att stanna när han skriker mitt namn för första gången. Han är det som får mig att skratta när vi ska leka pirater och springer runt och skriker "AHHAA" som pirater gör. Han som gör mig knäsvag när han ger mig spontana kramar och pussar och sjunger blinka lilla stjärna det högsta han kan på biblioteket.
Min brorson är två år och även den som gör att livet blev så mycket bättre.
I fredags räckte jag fingret åt honom och tittade överallt men inte i hans ögon för att vi är ju bara sjutton och ingenting blir som det ska när vi inte är som vi ska bli. Var arg i en halvtimme och skrek till hans bästa kompis att gå. Idag skev han till mig och sa förlåt för allting och om vi kunde ses någon dag och det var så overkligt så jag frågade om det verkligen var han så försvann han. Men efter att jag varit så arg på honom i två veckor och velat strunta i allt så tände han en liten liten gnista hopp långt där inne där jag nästan hunnit bli höstkall och där löven hunnit blåsa några varv. Han tänkte på mig. Och nu tänker jag på honom och hela kroppen känns som första vårsolen i april.
Vi flyttar till Berlin på fredag. Han och jag. Fast att vi inte har mycket pengar eller kan någon tyska. Jag ska skriva och han ska illustrera. I sex månader ska vi inte göra något annat än att hångla och överlåta oss själva till konsten. Det är så romantiskt att jag dör när jag tänker på det.
