massafinarosetter

bilder

det brukar gå tre månader mer eller mindre.
tre månader av ett inre lugn om jag ska uttrycka mig på ett finare sätt än att säga rakt ut; att vara lycklig utan större problem.
då känns det nästan som att jag har ett facit eller en handbok inbyggd i mitt huvud, så så fort det uppstår ett känslomässigt problem vet kroppen direkt hur den ska göra för att lösa det. utan att man behöver gråta eller få ångest först. och något som jag tycker är väldigt skönt är att jag inte är så van att säga, jag vet inte, om det är något som handlar om mig. det är gansla enkelt. jag vet vad jag känner och varför och vad jag tycker om och vad jag inte gillar. det är väldigt sällan som jag inte är säker och känner att jag vet inte.
dessutom så under de här tre månaderna går det att kontrollera längtan efter något mer och vara nöjd med vardagen som den är.
men sen.
då kommer det bara en dag, som sagt ofta efter ungefär tre månader. då vet man ingenting längre. då blir allt så osäkert. då man ifrågasätter det man känner hela tiden och har ingen aning. något form av mindre sammanbrott som man inte förstår. inget går att förklara och det känns som att det inte går att längta mer. det bara skriker inom en och man kan inte vara ensam för då blir man galen. något måste hända, nåt nytt för annars kommer tårarna aldrig sluta. det kan inte vara såhär längre.
ungefär en vecka är det så.
sen är allt frid och fröjd igen i tre månader till.