ändra på något, vibbrera på en positiv frekvens och kramas.

 
 
pic source
När jag trasslar in mig lite i mig själv tycker jag att det är så himla bra att titta tillbaka på sånt bra och viktigt jag tidigare kommit på och skrivit ner. Det kan vara grejer som jag inte hade någon aning om, men som är så nyttigt att komma ihåg. Då tycker jag om min blogg så mycket för här finns det mesta samlat så det är bara att gå tillbaka och kika lite för att bli påmind.
 
 
Det är väldigt bra att bryta vanor och göra saker på andra sätt än man brukar om man känner sig fast i vardagen. Om man vill ha en förändring måste man ju ändra på hur man gör något.
 
 
För att dra till sig så mycket bra saker som det bara går ska man vibbrera på en positiv frekvens.
 
 
Om man hela tiden gör något så slutar man fundera på sånt som bara är jobbigt. Det är bra att ha ett mål som ger något positivt när man aktiverar sig. Rensa ut garderoben för att få mer plats, gå ner på stan och leta efter något speciellt som du behöver eller kanske måla om en möbel.
 
 
Skratta är så oerhört viktigt. Komediserier är helt fantastiska för att hjälpa en på traven med det.
 
 
Vet man inte hur man ska göra något så tar man reda på det. Annars ber man om hjälp.
 
 
Det är så roligt att hitta nya ideér och vara kreativ. Pyssla, sy och kom på nya lösningar till saker som behöver ändras. Att vara kreativ behöver ju inte bara betyda något estetiskt som en tavla, klänning eller så utan kan ju vara att se på något på ett nytt sätt med nya möjligheter.
 
 
Krama, pussa och le mot människor istället för att vara arg.

kärlekshistorier och finare inlägg.

Tänkte bara påminna er:




Det bästa som sagts om kärlek.


När det var bokrea tidigare i vår så kom jag över den här boken om kärlek. Det är olika citat och fina små texter. Fick den för 25 kronor och tycker den ser himla söt ut ståendes på min hylla ovanför soffan.
Några favoritmeningar:


kärlek är som feber, den kommer och går utan att vår vilja kan göra något åt det.

de dumheter som en man ångrar mest i sitt liv är dem han inte begick när han hade möjligheten.

kärleken består av detta att två ensamheter möts - rör vid och håller fast varandra.

människor som älskar innerligt blir aldrig gamla. de kanske dör av hög ålder, men de dör ändå unga.

att älska är att se sin lycka i någon annans lycka.

kärlek är att undra vad du gör just nu.

jag fryser om dina händer. när du ler blir jag varm av dig.

att vara förälskad är att överträffa sig själv.

lyckan att bli älskad liknar ingen annan lycka på jorden.

om kärleken är svaret, kan då någon vänligen upprepa frågan?

i drömmar och i kärlek är ingenting omöjligt.

älskar gör alla, men de flesta lägger inte märke till att det är något märkvärdigt med det.

ömhet är passion i vila.

kärlek är när jag ser bort mot soffan och upptäcker att han fortfarande ligger där efter 16 år.

det magiska med den första kärleken är ovetskapen om att den någonsin kan upphöra.

kärleken går dit den vill och inte dit den borde.

jag ville, älskade, att vi vore vita fåglar på havets skum.

självbekräftelse.



vad jag tycker om med mig själv:
vet vad jag vill alltid.
blek hy och guldigt hår.
ärlig.
ambitiös och målmedveten.
självständig.
min stil, mest marinblåvitt och feminint.
bestämd.
hitta på finurliga presenter.
hoppfull.
att jag tar vara på och inte glömmer bort småsaker som gör mig glad (lördagshångel eller en nyinköpt blomma till exempel)
stark.
drömmande.
att jag vill så mycket.
personlig.
välvårdade naglar.
empatisk.
kärleksgalen.
bra på att planera.
modig.
inspirerande och kan ofta få människor att lyssna.
att jag tar hand om mig själv.
bra på att känna av stämningar.
passionerad om sånt som berör mig.
känslosam.

(hoppas att ni alla tänker ut en lista om vad ni tycker bäst om med er själva. skriv ner den vettja, även om den ändå bara är privat. perfekt för dagar då man inte känner sig så bra alls. puss hörni)

snälla bli min igen

bild
jag kan inte prata med dig när du tittar bort
snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
kan vi inte vara nära bara en minut 
är det nu, nu som det tar slut 
fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
jag vill hinna säga allting innan jag ska gå 
älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig
det var han som ville kyssa mig 

snälla bli min igen
nej, låt det va som i en film 
snälla bli min igen 
låt mig va kvar 
ja, låt det va 

du tar bort min hand ifrån din arm 
och flyttar bort 
ingenting jag säger spelar längre någon roll
ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
får jag ens ha kvar dig som min vän
knyter mina skor och går tillbaka in igen
sitter här på sängen tills du be mig att gå hem 
letar efter nåt att säga som kan ändra allt
nåt mer än det jag redan sagt

snälla bli min igen
nej, låt det va som i en film 
snälla bli min igen 
låt mig va kvar 
ja, låt det va
source.

om er.

Tumblr_ljhi25xeca1qifjido1_500_large
pic här.
jag har fått höra så extra fina saker och allt sånt om hur jag skriver och om min blogg överhuvudtaget på senaste tiden och blir så väldigt glad när sånt händer alltså. sen så ler jag lite extra mycket för att jag har fått veta att just sånt som jag vill visa med det jag skriver faktiskt uppfattas så som jag vill. att mina små kärleksuppdateringar kan vara som en liten påminnelse för de som faktiskt har någon i sitt liv man är kär i, hur bra och fint det är. vilket förmodligen alla redan känner och vet, men ibland så försvinner det just bara för stunden. och jag blir så himla jätteglad att jag kan bidra till komma på det lite när man minst anar det, även om det endast är för några få personer. för att uppskatta allt som har med pojkar, kramar, handhållande i två minuter, sovsällskap på tisdagskvällen och pussar tycker jag är ganska viktigt för alla människor. så det är så fantastiskt roligt om jag kan hjälpa till med det. blir så lycklig eftersom det är lite av min mening när jag skriver. puss.


kärleksbrist.

ibland undrar jag verkligen hur mycket energi jag lägger på att tänka. det måste vara ett väldigt stort antal timmar per dag. mina kognitiva funktioner kommer snart att stänga av tror jag. men, i alla fall:



alla människor behöver flera olika typer av vitaminer. man behöver a-vitamin, b-vitamin och så vidare för att kroppen ska fungera. och vitaminbrist innebär då att man har brist på vitaminer, man får inte den mängd kroppen behöver. har man brist av någon vitamin så påverkas man ofta på ett speciellt sätt, kroppen reagerar då för att visa att den inte får nog mycket för att fungera som den ska.

och har man brist av en speciell vitamin så går det inte att öka dosen av någon annan och så är det bra igen, utan kroppen behöver alla de olika vitaminerna för att fungera. jag är ingen expert på sånt här, men så mycket förstår jag i alla fall.

enligt mig så borde det finnas något som heter kärleksbrist, som fungerar på samma sätt som vitaminbrist.

kroppen orkar inte med, om den inte får den kärlek den behöver. tillslut så fungerar den inte längre om den inte får den kärlek som saknas. det finns olika typer av kärlek precis på samma sätt som det finns olika vitaminer. och saknar man någon speciell del av kärlek, så försvinner inte det jobbiga bara för att kroppen får en högre dos av någon annan typ av kärlek. precis som vitaminer så behöver man alla olika för att må bra.  

jag tror att det är ungefär förklaringen till varför det är så svårt fungera riktigt bra om man saknar just en speciell kärlek, även fast man har så väldigt mycket annan kärlek i sitt liv. man behöver olika former av kärlek, och får man inte den man har brist av så är det svårt att fungera som man ska. exakt som med vitaminer. man måste helt enkelt få just den kärlek eller vitamin som kroppen behöver.

tänk om det hade varit lika lätt att lösa kärleksbrist som det är att lösa vitaminbrist. bara äta en tablett sådär varje dag och så känns det inte lika jobbigt i kroppen. det hade varit ganska bra eller hur?

att titta på.


bild source.

det är snö ute nu. helt vitt. här där jag bor, högt upp i norrland så är det väldigt konstigt att det inte har varit helt vitt överallt tidigare än femte november. ungefär minst en månad senare än vanligt. visst har det snöat, men nu har det blivit sådär riktigt kallt också, så förmodligen stannar snön kvar.
någonstans har jag läst, eller hört ett citat, att när en människa är kär visar hon sig som hon alltid ska vara. det tycker jag stämmer så oerhört mycket. det är som ett skimmer av lycka runtomkring, som lyfter bort allt det tunga och gör det superlätt. ingenting kan förstöra lika mycket som innan. 

man har som något i ögonen, eller i hela ansiktet. eller egentligen i hela kroppen. det bara syns att man är precis som man ska vara. man dricker kaffe, smsar, tittar på hockey och gör helt vanliga saker som man har gjort så himla många gånger innan. men på nåt sätt så är det bara så mycket roligare. och det skiner igenom hela tiden, vilket gör det så vackert. för det går inte att säga exakt vad det är, utan det bara finns där.
litegrann som när snön kommer. så länge har det varit helt mörkt och grått och blött ute. men så kommer snön, och det blir lite ljusare. lite mer vackert. allt det där tråkiga finns kanske fortfarande kvar, men det är som ändå finare. man tänker inte på att det är kvar där under.

så om man är kär kan man alltså glömma bort lite av det där tråkigare, sånt där som finns men inte är så kul. för även fast man inte är runt han som man är kär i hela tiden, så slutar man ju inte vara kär för det. det syns ändå. man tänker på honom och pratar om honom, och med det är han närvarande hela tiden nästan. och det är hur bra som helst, man är ju glad jämt. och då om nån gång, måste ju en människa visa sig som hon alltid ska vara.
det är inte så lätt att se det själv, man är ju som så inne i det. och det är ju helt klart tur för mig, som får se hur fint det är från utsidan. jag önskar bara att det inte var så jobbigt att alltid titta på.

varför det är jobbigt att vakna ensam.

när man somnar tillsammans med någon fin tycker jag att världen kan stannat upp lite. den kan stanna sådär några sekunder precis innan man har somnat. för om tiden står still så är man ju verkligen i nuet. precis då det händer. och om man är det så betyder det också att man bara kan njuta av just det ögonblicket, eftersom tiden ändå står still.

då kan man känna varje del i sin kropp som tar mot hans, och verkligen vara medveten om minsta lilla rörelse som händer. flyttade han sitt ben eller rörde han till fingrarna som låg där på ens mage. kanske kände man hans läppar precis nedanför håret i nacken när han vred på sig.

och om tiden stod still finns inget annat. inga timmar som passerar eller saker som måste göras. det finns bara han.

om det bara finns han så är han det enda som går att tänka på. hur han andas, hur han luktar och hur hans kropp känns. hjärtslag är det enda som hörs och varje gång han rör kroppen en endaste millimeter blir de lite snabbare. för när han rör sig så vet man att han är där. han den fina som man tycker om, han är där. om det finns något som är bättre än det i hela världen vet jag inte.  



att få höra ett godmorgon en sekund efter att man öppnar ögonen är vardagslyx. och när man har haft kroppskontakt en hel natt, kan man nog inte få en bättre start på dagen. det är en förmån som vissa har precis i den här sekunden. vissa har haft det nångång och några kanske aldrig. men att stanna upp i ett sådant ögonblick ibland tror jag är ganska viktigt. vare sig sånt händer varje natt eller bara en gång. och så kan man göra med mycket. att bara vara, precis i stunden och inse hur fint det faktiskt är.

för ibland så har man ingen aning om när det blir sista gången man får somna med någon. när det här otroligt fina att känna rörelse som inte är ens egen precis sekunden innan man somnar försvinner. och när hans kropp inte längre finns vid ens sida.

så när han ligger med armen runt ens midja och håret som kittlas i nacken, andningar på huden och det pirrar i hela kroppen, då ska man komma ihåg hur det känns exakt då, om tiden hade stannat. för tiden kan inte stå still tyvärr. men det betyder inte att man inte kan låtsas som det. att ta vara på tillfällen som man ibland kanske tar lite för givet. 

för under det hundratals mornar när man är ensam i sin stora dubbelsäng kommer man önska att man kunde vara i exakt det ögonblicket när tiden stod still.   


bilder här och här.

affirmationer.


raeys

jag har en ljusblå prickig bok i mitt sängbord med en liten etikett där det står: affirmationer. och i den boken finns det inte ett enda negativt ord. inga dystra textrader, jobbiga tankar eller meningar som kan kännas tråkiga att läsa igen. bara sånt som är positivt. en bok som känns rolig att ta fram.  

affirmationer är ungefär det bästa jag har upptäckt i mitt liv. världens enklaste grej. affirmation betyder bekräftelse och kommer från ordet på latin, försäkran. en affirmation är en mening med postiv ton som ska upprepas regelbundet och kan användas för att ändra sin livssituation. om nån har hört om mia törnblom, så beskriver hon i sina böcker hur affirmationer stärker en persons självkänsla. och det gör de verkligen. så jag önskar bara att det skulle vara ett mer vanligt begrepp som fler höll på med.

att använda sig av affirmationer handlar om att ändra sitt sätt att tänka. av alla de tankar vi tänker om dagen, är det inte överdrivet många av dem som är postiva. och när man upprepar positiva meningar istället, så kommer många av de här tankarna kanske ändra på sig lite. även fast man inte tror sina affirmationer från början, så är det ändå en mental tanke som fastnar. fortsätter man då och upprepar den här tanken under en tid, så blir den tillslut fast i huvudet. så upprepar du till exempel: jag är en viktig människa varje dag, så kommer huvudet att registrera det. efter ett tag säger du det inte bara, du bekräftar att det är så. det blir sant.

andra affirmationer kan vara: jag är stark. jag förtjänar kärlek. jag är bra precis som jag är. jag litar på mig själv. jag är vacker. eller så kan det vara väldigt personliga som: jag kan köra bil och kommer klara körkortet.

jag börjar alltid mina affirmationen med jag. men det är ju inget som man måste. det enda som är förbjudet är att använda något negativt i sina affirmationer. såna tankar ska man ju inte bekräfta, det är de som ska bort. men jag gör så att några kvällar i veckan när jag har tid, ju oftare desto bättre, så skriver jag ner en hel sida med affirmationer i min ljusblåa bok. en mening på varje rad. ibland är det exakt som dagen innan och ibland inte. de meningarna som jag vill ska fastna mest skriver jag alla gånger. sen avslutar jag alltid med att läsa igenom allt jag har skrivit. så gör jag. men det bästa är ju att det inte finns några regler, alla kan göra på sitt sätt och med sina egna individuella affirmationer. men man måste ge det lite tid.

några andra tips jag har läst om är att använda sig av visualisering samtidigt som affirmationer, alltså att du skapar en bild i huvudet av det du vill klara av eller de affirmationer du skriver. och att affirmationer lättare kan tas emot av huvudet om du är väldigt avslappnad, till exempel genom meditation.

det jag önskar nu med den här texten är inte att alla ska springa ut genom dörren och köpa sig sin egna affirmationsbok (men det är ju sjävklart helt okej det med). utan jag vill bara berätta för er om hur enkelt det går att ändra sättet att tänka. så ni har en aning om vad det innebär. för det kan vara bra att veta om man kanske behöver det nån gång. jag klarar inte av att veta om något såhär bra utan att dela med mig av det. och det är hälsosamt på så många olika sätt. om man vill träna sin sjävkänsla, våga klara av något speciellt eller bara stärka sig själv. man väljer helt själv, det är väldigt personligt. det tar tio minuter om du skriver snabbt. tio minuter med bara bra tankar. så krävande är det ju inte.

för mig är det här lika självklart som att kliva in i duschen varje morgon. det känns helt enkel bara fel att inte göra det. tack om ni orkade läsa!

att inte vara tyst.


honeypieliving

jag var bara påväg genom en liten korridor för att skölja lite vindruvor till alla människor som skulle komma och titta på kent-konst. det är ganska tyst där på kvällen eftersom de flesta som jobbar har gått hem då. från ett rum till ett annat med mina vindruvor i handen gick jag bara rakt in i honom så fort jag kom in. en sån här söt pojke med lite rufsigt vågigt hår och en himla massa objektiv till sin kamera. eller jag gick inte rakt in i honom. utan han satt där och drack kaffe. jag blev nästan lite skrämd, för jag brukar aldrig möta någon när jag kommer in dit. 

det var nånting med sättet han hälsade på mig som gav mig det mest fåniga leendet som finns. det var som att han verkligen sa hej just till mig och inte som en artighetsfras för att jag kom in i rummet. hela hans ansiktet förändrade utryck på ett varmt och välkomnande sätt som skulle göra vem som helst lycklig i hela kroppen. och vid kranen med vindruvorna i kallt vatten inser jag hur något så enkelt kan göra en så knäsvag.

precis så var det andra gången han hälsade på mig också. och tredje. jag visste att han var ett år äldre än mig men inte så mycket mer. men med lite hjälp från kent och alla lyriska musikpersoner på utställningen hade vi något att prata om den kvällen. lite blyg var han nog. och sen så ses vi nån vecka senare på en helt annan plats och ett annat jobb. är superglad att någon så trevlig som han kom dit. men nu kommer inga ord fram ur munnen. det är bara helt tyst. man tänker dem men det hörs aldrig. väntar och tror att de magiskt ska dras fram vilken sekund som helst. vet exakt hur de ska sägas och är perfekt formulerade i huvudet. det är bara det där sista som krävs nu. men då går han. och i flera dagar slår man på sig själv och önskar sig en till chans. tror att om han hade stannat en liten stund till så skulle de där uttänkta meningarna inte bara ha funnits i huvudet. 

så kommer sista dagen på jobbet. det hade gått en hel vecka sen den dagen jag ångrade att jag inte sa något. då sprang jag omkring med kaffe och kakor istället för vindruvor. tänkte inte på så mycket annat än det. och så sitter han där igen. på en helt annan plast men precis så oförbett som första gången. fast utan kaffe. men fortfarande med alla objektiven. och när han ler och säger: tjena! så går det ju inte att bara stå still. då är det som en dragkraft fram till stolen bredvid. och nu funderar man inte. nu tänker man inte. nu sätter man sig ner och pratar. högt och ut i luften. det är faktiskt inte svårare än så. och för varje minut som går hoppas man att han inte ska gå därifrån.


gånger då det har lönat sig att vara modig:

det var en pojke på en fest som jag tyckte såg bäst ut där. han sa: jag vill inte ha nån tjej. då sa jag: men vi kan väl hångla ändå? och så gjorde vi det. 

när man sätter sig i en sån där blyg pojkes knä utan att fråga. så pussar man på han lite i taget sådär sakta ganska länge innan man börjar hångla. för ibland så behöver de bara lite hjälp på traven för att våga själv.

då man vågar frågar sina två väldigt unga arbetsgivare massa frågor på väg till stan, och inser att man vill bli psykolog mest av allt i hela världen.

då man går fram och säger hej till en pojke med rutig skjorta och sen får stå en hel konsert med hans armar runt sig.

det var nyårsafton ett år. det var en pojke som jag hade tittat på i skolan. tillslut sa jag: du heter victor va? och han sa: och du heter therese? tänk att han, förutom visste att jag existerade, till och med visste vad jag hette.

när man nervöst åker iväg klockan sju på morgonen för att göra halkbanan och tre timmar senare far därifrån.

en kväll så gick jag och satte mig bredvid en pojke som jag knappt hade sett på flera månader. vi hade inte pratat sen en helknäpp kväll förra sommaren som slutade med att vi somnade i hans mormors dubbelsäng halv sex på morgonen. jag frågade hur det var med honom numera och vi pratade i några minuter innan jag insåg hur lite han liknade den där killen jag hängde med halva natten nio månader tidigare. det var skönt att veta. och då gick jag därifrån. 

när man berättar hur man känner för någon och den största lättnaden i hela världen känns i hela kroppen. oj vad ung jag var när jag gjorde det.


beth retro

om man för första gången träffar en pojke helt ensam i hans lägenhet. och hur nervös man än känner sig, låtsas man om att det inte är så. och då ser man att han förmodligen är ännu mer nervös själv.

en kväll mitt i natten då vi inte visste vad vi skulle göra. då sa jag: men de här killarna verkar ju trevliga! och gick fram till ett gäng pojkar som stod på andra sidan av ett galler. då träffade jag david, en av de finaste killarna jag vet numera. och fick hångla genom stängslet.

om man pratar med den unga killen på jobbet när han går förbi, och får den största crushen på honom nånsin efter det.
 
då man säger till en lång söting: kom så dansar vi! tar honom i handen och drar med honom till musiken. så lägger man armarna runt hans hals och kysser honom mitt på dansgolvet.

om att aldrig få hålla handen med någon.

tittar jag i min dagbok som jag skrev när jag var tio år så finns det bara en sak där som jag längtade efter mest av allt. det som så många längtar efter när man är liten. det där som innehöll att få hålla handen med någon. fantasier och drömmar och förväntningarna på att bli gammal, och då det inte fanns någon tvivel om att allting inte skulle bli som jag ville när jag blev äldre. men åren bara gick och en liten osäker tonåring som jag fick aldrig det där som tioåringen längtade efter mest av allt. när det hade gått sju år så var nästan tålamodet ute kändes det som, och jag förstod inte varför det aldrig blev min tur. varför ingen av de där pojkarna man hade pussat stannade för mig. den där osäkta tonåringen var ju borta nu, och en modigare verson fanns istället. och hur tusan fick alla de där andra sina personer att hålla handen med då?
jag hatar att det inte är rättvist, och att det finns så många skadade hjärtan som behöver kärlek men får vänta så oerhört mycket längre än vissa andra. vissa som får flera stycken dessutom. för det handlar inte bara om att kämpa för det och försöka, det räcker inte alltid. och det är så synd.
men det kommer ju tillslut, och precis som alla personer säger när man bara vill slå på dem och skrika, så händer det när man minst anar det. när man har gett upp för länge och gråter och tror att man aldrig kommer få vara den som också håller någon i handen.
jag träffade en pojke ute på stan en iskall natt, och en månad senare fick jag hålla handen med honom i tre veckor. han fanns inte i mitt liv och sen bara pang så pussade han mig så fort vi träffades. i mer än sju år hade jag väntat, och jag fick tre veckor. men det var faktiskt lika fint som jag trodde att det skulle vara när jag var tio, det tog bara lite längre tid än jag väntade mig. sen slutade det lite tidigare också. och det är därför småsaker som har med pussar och pojkar att göra är det jag lever på mest allt, hur litet det än är. jag tror att jag tar vara på sånt som andra kanske tycker är som ingenting. för får jag inte hålla handen med någon, tänker jag i alla fall njuta av de små stunder jag får. och det tycker jag att alla ska göra.



du äger.

den här boken ska alla läsa. och speciellt om man är lite yngre, för jag tycker att man ska veta sånt här redan när man är ung. att självkänsla borde läggas in som ett obligatoriskt skolämne på schemat tycker jag är självklart, och jag förstår inte hur människor så smarta i världen inte har kommit på och gjort något åt det.



det är inte många som har en mamma som min, som lärde mig för flera år sen, att det var det här som jag måste jobba med för att sluta vara så osäker och rädd. för att kunna vara trygg när omvärlden förändras, verkligheten skakar och livet är jobbigt. när allt blåser omkring och man inte riktigt vet åt vilket håll man far, då måste man kunna stå stbilt och inte ramla ihop. det går inte att styra allt som händer runt en själv, därför kan man aldrig tror att genom att undvika och skydda sig från allt det som kan skada är bäst. utan man måste veta att man kan vara säker, i vilken situation man än hamnar i.
det är därför självkänsla måste finnas runt omkring oss redan från när vi är små, något som ska tränas och upprepas under flera år, precis som matte och engelska. skulle människor vara starka i sig själv, veta att det är okej att misslyckas, inte trycka ner andra för att få sig själva att må bättre och inte behöva bevisa en massa av osäkerhet, så tror jag att grupptyck, mobbning och annat jobbigt som händer under den där alltid osäkra perioden under tonåren och skoltiden skulle minska. det är så mycket som händer bakom stängda dörrar och det är så få som vågar be om hjälp. jag gjorde en rapport om självkänsla förra året, och jag vet att den uppfattning vi får av oss själva bildas redan när vi är jättesmå. därför är det här med osäkerhet inget som alltid går att lösa så enkelt. om man hela tiden kommer hem till ett ställe som på ett eller annat sätt påverkar en själv negativt och är otryggt, då är det jättesvårt att ändra på, att bryta det mönstret och den synen man har fått på sig själv. 
därför ska det här med självkänsla vara en självklarhet, som alla förstår. något som man inte ska behöva säga åt folk, utan det tycker jag att varje människa ska ha växt upp med. och vart befinner sig nästan alla barn, i alla fall i sverige och i de länder som har turen, större delen av året från sex års ålder och under hela tonårstiden? jo, i skolan.
då är det väl där man ska börja.

sju fina citat.


från jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.


från okänd.


från tristan & isolde.


från pierre-auguste renoir.


från richard bach.


från vänner.


från henrik jonsson.

(bilder: 1, 5 här 3, 4 här.)

om att ha en bästa vän som är lite närmare än vad andra bästa vänner är.





att ha en bästa vän är ofta bland det finaste som finns. de flesta vet nog hur det känns.
det är så roligt att nästan vem som helst faktiskt kan vara det, det behöver inte bara vara en kompis. kan vara en mamma, en flickvän, ett husdjur eller en släkting, vad vet jag. enligt mig så handlar det mest om att ha någon som är en sån som är lite närmare än vad andra personer i ens närhet är, på ett eller annat sätt. 
det kan vara någon som man har känt hela sitt liv, eller någon som man lär känna och det känns som att man har känt den hela sitt liv. och det är superfint.
men ibland, så är det inte så lätt med bästa vänner.
ibland hittar man aldrig en eller så försvinner den man har. och det är jättetråkigt, och jobbigt. och synd.



om man har en bästa vän, då har man någon som är närmare än andra personer är, tycker jag som sagt. men har man en bästa vän som är ännu närmare än en bästa vän i vanliga fall är, då vet jag inte riktigt vad man ska kalla det.
det finns bekanta, det finns vänner och bästa vänner. men vad kallar man det om det är någon som är mer än en bästa vän? en person som är en del av en själv. som en själsfrände eller om två personer riktigt är kära och ger delar av sig själva till varandra. fast i vänskapsform. 
något som är det bästa man någonsin kommer att vara med om. när man kommunicerar på samma sätt, något som ingen annan gör, där det inte behövs ord eller kroppspråk för att veta vad det är som händer med den andra personen, utan att man känner det inom sig. när man bråkar som syskon, och kanske varken har samma åsikter eller ens samma intressen. men man tar hand om varandra och har en kontakt som ingen riktigt förstår. finns det något ord för en sån människa? jag hoppas att ni förstår hur jag menar i alla fall, även om ni kanske inte har varit med om det själv. för jag tror att det är ganska ovanligt.
det är inte bara det bästa som finns att ha en sån här person i sitt liv. utan det blir nästan lika svårt som det blir bra. för ibland så hamnar de andra personerna runt omkring en lite lite längre bort. och det sårar folk. vissa känner sig nog bortglömda. och andra kanske blir avundsjuka. det är ju helt förståeligt, och i många fall så är det nog lite så det blir. 
men bara för att man har en sånhär nära person, betyder inte det att alla andra inte spelar nån roll längre, absolut inte. men det blir bara lite svårt hinna tänka på allt när man ofta spenderar sin tid men någon där det inte krävs speciellt mycket tänkande, där allt flyter på. man glömmer bort saker som man egentligen borde tänka på.
fast det fina är att det mesta sånt där löser sig tillslut om man har tur. det kan bara ta lite tid. men sen när de hära 'oj så nytt det här var då' känslorna har lagt sig för alla inblandade så brukar som det mesta bli som vanligt igen, fast med några anpassade ändringar. 
och då inser man att man kan klara av att hinna med att ha många jättefina bästa vänner i sitt liv, samtidigt som man kanske har en som är lite mer.

framtidshopp.



det finns inget fel i att hoppas.
men det finns väldigt mycket fel i att inte tro.


åh.

se sånt fint man kan få höra av folk man inte känner.
det är ju helt otroligt, människor är allt bra ibland.
tack så himla mycket.


+ många fler superfina komplimanger.

det där med att våga.



jag tycker att det är så oerhört synd att det är så svårt för många att visa vad de känner och vill, våga chansa och göra något där de inte vet vad svaret kommer bli. speciellt när det kommer till kärlek, och det är sjävklart med tanke på allt man har att förlora.
tänk om jag berättar hur jag känner och han inte känner detsamma, tänk om jag förstör allt om jag visar vad jag vill, tänk om, tänk om, tänk om. det är knepigt.
men tänk om jag får gå och undra vad han känner i all evighet. tänk om han faktiskt gillade mig. tänk om den där pojken som tittade på mig inte själv vågade komma fram och prata även fast han ville det mest av allt. 
det kommer alltid finnas tusen tänk om. 
och den som betyder mest tycker jag är: tänk om jag aldrig får veta vad som kunde ha blivit.
rädslan att bli avvisad är fruktansvärt jobbig, men jag tycker att rädslan att aldrig få veta ska vara större. om man chansade behöver man i alla fall aldrig undra. då vet man. men sa man ingenting när man trodde att man hade alting att förlora men egentligen bara hade allting att vinna, då vet man inte. det är svårt när man riskerar att inte få höra det svar man vill höra, eller få den reaktionen man vill ha, det är himla himla svårt. och otänkbart. och ångestframkallande. men tänk om man istället skulle få allt. allt.
det lilla hoppet borde vara det som går före allt det andra. alla andra tänk om. 
tänk så mycket potentiell fin kärlek som går förlorad bara för att man inte vågar. jag önskar verkligen att det inte var så.

de fina orden ni berättade för mig.

passion, snökristaller, bastant, glittersplitter, sockerdricka, filosofera, puss, frekvenser, fragment, kärlek, fingertopp, bakelse


bild.
kalas, spetskant, clementin, lovlig, marsipanros, glädjetår, kyssar, tulta, memoarer, palett, eskapad, vestibul, dekadens



bild1.
bild2.
andetag, skulderblad, mysig, överläpp, skrattgrop, fluff, bomull, pärla, hårspänne, stilig, ögonfrans, fager, troll, smultron


bild.
hjärtslag, naturligt, linje, fantasi, melankoli, körsbärstomat, kullersten, mandelformad, molntuss, marvellous, nyckelben, flätor 


Tidigare inlägg
RSS 2.0