om att ha en bästa vän som är lite närmare än vad andra bästa vänner är.





att ha en bästa vän är ofta bland det finaste som finns. de flesta vet nog hur det känns.
det är så roligt att nästan vem som helst faktiskt kan vara det, det behöver inte bara vara en kompis. kan vara en mamma, en flickvän, ett husdjur eller en släkting, vad vet jag. enligt mig så handlar det mest om att ha någon som är en sån som är lite närmare än vad andra personer i ens närhet är, på ett eller annat sätt. 
det kan vara någon som man har känt hela sitt liv, eller någon som man lär känna och det känns som att man har känt den hela sitt liv. och det är superfint.
men ibland, så är det inte så lätt med bästa vänner.
ibland hittar man aldrig en eller så försvinner den man har. och det är jättetråkigt, och jobbigt. och synd.



om man har en bästa vän, då har man någon som är närmare än andra personer är, tycker jag som sagt. men har man en bästa vän som är ännu närmare än en bästa vän i vanliga fall är, då vet jag inte riktigt vad man ska kalla det.
det finns bekanta, det finns vänner och bästa vänner. men vad kallar man det om det är någon som är mer än en bästa vän? en person som är en del av en själv. som en själsfrände eller om två personer riktigt är kära och ger delar av sig själva till varandra. fast i vänskapsform. 
något som är det bästa man någonsin kommer att vara med om. när man kommunicerar på samma sätt, något som ingen annan gör, där det inte behövs ord eller kroppspråk för att veta vad det är som händer med den andra personen, utan att man känner det inom sig. när man bråkar som syskon, och kanske varken har samma åsikter eller ens samma intressen. men man tar hand om varandra och har en kontakt som ingen riktigt förstår. finns det något ord för en sån människa? jag hoppas att ni förstår hur jag menar i alla fall, även om ni kanske inte har varit med om det själv. för jag tror att det är ganska ovanligt.
det är inte bara det bästa som finns att ha en sån här person i sitt liv. utan det blir nästan lika svårt som det blir bra. för ibland så hamnar de andra personerna runt omkring en lite lite längre bort. och det sårar folk. vissa känner sig nog bortglömda. och andra kanske blir avundsjuka. det är ju helt förståeligt, och i många fall så är det nog lite så det blir. 
men bara för att man har en sånhär nära person, betyder inte det att alla andra inte spelar nån roll längre, absolut inte. men det blir bara lite svårt hinna tänka på allt när man ofta spenderar sin tid men någon där det inte krävs speciellt mycket tänkande, där allt flyter på. man glömmer bort saker som man egentligen borde tänka på.
fast det fina är att det mesta sånt där löser sig tillslut om man har tur. det kan bara ta lite tid. men sen när de hära 'oj så nytt det här var då' känslorna har lagt sig för alla inblandade så brukar som det mesta bli som vanligt igen, fast med några anpassade ändringar. 
och då inser man att man kan klara av att hinna med att ha många jättefina bästa vänner i sitt liv, samtidigt som man kanske har en som är lite mer.

Kommentarer
Postat av: josefin,

precis en såndär har jag. och det är det finaste som finns.

och det känns så himla, himla bra.

2010-01-28 @ 19:19:21
URL: http://johanssonjosefin.blogspot.com
Postat av: Elvira

De flesta av de människor jag har i mitt liv står mig väldigt, väldigt nära. Det är allt ifrån min mamma till min mormor till en vän jag lärde känna när vi började i samma klass i högstadiet - och runt sex år senare är vi ännu tightare.

2010-01-28 @ 22:25:45
URL: http://madaboutzooey.blogg.se/
Postat av: sara

fint inlägg

fin blogg

2010-01-29 @ 14:43:25
URL: http://bumpintheroad.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0