hjärtklappning.
Han har en blåröd kånken och drar fingrarna genom håret sådär perfekt att mina ben blir helt svaga. Han måste vara minst hundraåttiofem centimeter och hans kläder är alltid lika fantastiska. Men det allra finaste och det som får mitt hjärta att göra trettio volter är hans fantastiska leende.
Åh om du bara hade träffat honom, du hade fallit direkt, precis som jag gjorde. Det enda problemet är att han inte alls faller för mig, men jag visste hela tiden att han är för fin för mig. Jag är för ful för någon så vacker som honom och ingenting gör mig så sorgsen som det.
Det är egentligen kanske ingenting fantastiskt och fint kärleksögonblick, men han i sig är den finaste kärlekshistorien jag kan tänka mig.
Han ser på mig lite för länge så att hjärtat jag liksom låst om börjar fladdra och hoppas igen och jag går runt och tänker på honom jämt men han kommer aldrig tänka på mig mer än Gud vad hon stirrar men det gör inget för vi blir tillsammans varje natt när jag blundar.
Våra höftben skaver lite emot varandra men det gör ingenting för att jag vill att varenda liten cell av honom skall vidröra vid min hud.
Jag bad mina vänner fråga chans på honom. Jag vågade inte välja någon av mina vänner så alla fem fick göra det. Vi gick i femman. Han hade sandfärgat hår och lite sneda tänder. Han hette Martin och jag fick darriga händer när han var nära. Kallsvett och hjärtat bultade hårt. Han skickade en lapp näsa lektion.
När jag gick hem den dagen. Jag trodde han skojade. Eller att det var dröm. Jag nöp mig blå den natten. Men för första gången hade faktiskt någon sagt, ja jag gillar dig och ja jag vill vara med dig. Det var svindlande.
han är ingen romantiker & han visar inte sina känslor sådär ofta som man ibland önskar att han gjorde. men på senaste tiden har han börjat hålla om mig lite hårdare, smugit ner lappar i min jackficka där det står; saknar dig like crazy & ikväll vill han att jag ska träffa hans mamma för första gången.
Vi sa "jag älskar dig" till varandra på centralen i Göteborg och fnissade som 14-åringar i en halvtimme.
vi flyttar till Berlin på fredag. Han och jag. Fast att vi inte har mycket pengar eller kan någon tyska. Jag ska skriva och han ska illustrera. I sex månader ska vi inte göra något annat än att hångla och överlåta oss själva till konsten. Det är så romantiskt att jag dör när jag tänker på det.
i fredags räckte jag fingret åt honom och tittade överallt men inte i hans ögon för att vi är ju bara sjutton och ingenting blir som det ska när vi inte är som vi ska bli. var arg i en halvtimme och skrek till hans bästa kompis att gå. idag skev han till mig och sa förlåt för allting och om vi kunde ses någon dag och det var så overkligt så jag frågade om det verkligen var han så försvann han. men efter att jag varit så arg på honom i två veckor och velat strunta i allt så tände han en liten liten gnista hopp långt där inne där jag nästan hunnit bli höstkall och där löven hunnit blåsa några varv. han tänkte på mig. och nu tänker jag på honom och hela kroppen känns som första vårsolen i april.
jag var hemma hos en väldigt fin vän. vi är väldigt blyga ibland, jag gav honom knappt en kram, men så sa han att han ville ha en kram, vi kramades i soffan och skedade, sedan hamnade vi i hans säng där vi skedade och hånglade i massor. jag ville aldrig kliva upp ifrån sängen för att det var så himla mysigt och till helgen blir det nog minst lika fint med honom igen.
För några helger sen kollade jag på film hos den här väldigt fina killen jag träffat några gånger förut.
Han frågade om jag ville sova över,jag svarade att jag inte hade några grejer men det gjorde inget tyckte han.
Jag fick låna en tshirt att sova i. Under samma täcke låg vi tätt intill och höll om varandra hela natten. Och så blev det en hel del massa pussandes och hångel också.
Så himla mysigt att bara få ligga bredvid någon som vill hålla om en och som man själv får hålla om när det är som kallast på natten.
Så är det tyvärr inte längre, nu har jag sovit själv i veckor och saknat hans varma överkropp nära min.
Kanske är meningen att jag ska vara själv, eller så har han hittat en annan att sova bredvid.
Kram fina du<3
Han som får mitt hjärta att stanna när han skriker mitt namn för första gången. Han är det som får mig att skratta när vi ska leka pirater och springer runt och skriker "AHHAA" som pirater gör. Han som gör mig knäsvag när han ger mig spontana kramar och pussar och sjunger blinka lilla stjärna det högsta han kan på biblioteket.
Min brorson är två år och även den som gör att livet blev så mycket bättre.
skulle kunna skriva hundratals rader till dig men du skulle inte orka läsa så jag tar bara början då.
För två år sen såg jag en så fin pojke på stan, jag gick förbi honom och tittade på honom, han mötte min blick och log mot mig.
Jag tänkte, att han var nog den finaste killen jag någonsin sett, och på honom tänkte jag lite då och då, på pojken med dom fina ögonen och det långa håret.
1,5 år passerade och det var en helt vanlig kväll med tjejerna, med lite vin i kroppen och vi fnissade fram i spårvagnen till någon fest som min vän kände till.
Festen var ingen fest, utan där satt det 6 stycken människor och pratade, och in kommer vi och jag tittar rakt fram och får syn på honom.
Pojken jag såg på stan, med dom fina ögonen och det långa håret, han sitter framför mig och ler mot mig igen.
Jag sätter mig bredvid honom och vi pratar länge, sen åkte vi hem och jag tänkte ännu mer på honom.
Dagar gick och veckor gick, en gång träffades vi på en fest igen men vi sa bara hej, jag var lite blyg kanske.
Han spelade med sitt band i staden så jag drog med mig en kompis och gick dit.
Han såg mig och log, kom fram till mig och gav mig den hårdaste och underbaraste kram jag någonsin fått.
Efter det pratade vi och han ringde mig, vi pratade nätter långa om rymden och om tiden. Han var så fin.
Och jag hade svårt att förstå, att just han som jag sett, just han.
Han som faktiskt sitter i mitt rum just nu och spelar på en gitarr, han som jag kan pussa i nacken nu när jag vill och han som jag om 5 dagar firar 7 månader tillsammans med.
Han.
Han lärde mig att det kanske inte finns kärlek i första ögonkastet, men han lärde mig att en blick kan vara oförglömlig.
Pojken som var den första jag någonsin varit kär i, på riktigt, sårade mig något enormt i somras. Jag kände mig så himla sviken och bad honom att aldrig mer prata med mig. Jag tänkte väl att jag skulle komma över det, men veckorna gick. Sedan månaderna. Han fanns i mina tankar från det att jag vaknade på morgonen till att jag somnade på kvällen, hans besökte mig till och med i mina drömmar. Jag var så upptagen av att tänka på Honom att jag inte ens märkte att sommar blev till höst och höst blev till vinter. Dagen innan julafton skrev han till mig på facebook. När jag såg hans namn bland meddelanden trodde jag på riktigt att mitt hjärta skulle stanna. Han berättade att han inte kunde sluta tänka på mig. Att han tyckte sig se mig överallt och att han inte varit riktigt hel sen jag försvann. Jag vet inte, egentligen är han och jag ingen bra kärlekshistoria för vi gör bara illa varandra hela tiden. Men det där att han inte alls kunnat släppa mig heller, det kändes lite fint.
