massafinarosetter

en gång var jag helblå.

Ibland så kan man som bli lite väl känslosam.
Då allt man tänker på gör att man vill gråta. Inte för att man är ledsen, utan bara för att det skulle kännas bra. Sen så vill man att någon riktigt fin ska hålla om en tills man tycker att det räcker. Inte för att man är ensam utan bara för att man vill ha någon trygg som luktar gott en stund.
Eller bara se en miljon kärleksfilmer och lyssna på känsliga låtar, i all evighet känns det som. För att på riktigt ha något att gråta till.
Sen kan det hända att man börjar tänka på sånt där gulligt som har hänt för längesen.
Som när man pussades med en pojke med de mest perfekta läpparna man har varit med om, eller när han håller om en när man ser på film och så viker undan filten utan att säga nåt för att han tror att den är ivägen och skymmer sikten, eller när man vaknade lite för tidigt eftersom han skulle iväg på morgonen och han säger att "ligg kvar du, inte behöver du gå upp, stanna här om du vill." Och när någon bara fick en att le för att de var så nervösa eller sa fel, det är bland det sötaste jag vet.
Man kan läsa om kärlek också, fina ord som berättar hur det är man känner. Eller kommer att känna. Då har man något att hoppas på och längta till. Även om det känns tomt just nu.

Så blir man lite arg för att alla andra verkar ha det så himla fint och då vill man bara gå och gömma sig tills man själv har orken att sluta vara lite för känslig och kan bete sig som vanligt igen.