massafinarosetter

för ganska precis sex månader sen berättade jag en liten historia för er. en historia som handlade om en dag för ganska precis tolv månader sen. en historia som såklart handlade om en pojke, vad annars liksom. men varför jag berättade den historian var för att den dagen var ju faktiskt dagen när massafinarosetter kom till också. så idag firar jag och bloggen ett år tillsammans! himla trevligt.
om vi gör samma sak som vi gjorde för ett halvår sen, alltså från idag går tillbaka ett halvår precis som vi gjorde då, så finns det faktiskt en annan historia att berätta nu. som för sex månader sen faktiskt pågick för fullt. som också handlar om en pojke. men en mycket mycket finare pojke. en sån där lång pojke som alltid höll upp dörren åt en och tränade hockey nästan hela tiden. som hade armen runt ens midja på natten och alltid sov många fler timmar när man själv var vaken. en sån där pojke som förmodligen har en av de finaste överkropparna i världen om ni frågar mig. och som jag skulle ha på min lisa över de snällaste personerna jag vet.
vi hade inte alls träffats många gånger innan den här fredagen, för exakt sex månader sen. han hade hockeymatch tidigt på lördagen, och skulle vara borta hela dagen. så den här fredagen smsade vi bara lite grann, jag satt på ett café med mina vänner. det var ju precis i början när man inte riktigt känner varandra och jag kommer ihåg att jag var lite nervös att det inte skulle hända så mycket mer mellan oss. onödig oro kan man säga, för under de kommande veckorna så hann det hända rätt mycket. jag hann sitta i hans knä ungefär jämt. be honom att vara utan tröja hela tiden för att få se den där överkroppen som var så fin. och vi hann ligga och hångla i många olika soffor. hålla handen under nästan en hel biofilm. titta på vänner jämt vare sig vi var hos mig eller hos honom. äta tillsammans. sova tillsammans. dansa tillsammans hos hans kompis. pussas. skratta.
det var som i en liten bubbla, som hade pågått ganska länge kändes det som. längre än det egentligen var. så det var bara så synd att vi inte fick bli kära i varandra.
   
    
men varje natt han hade armen runt min midja så kunde jag inte sova. man kände ju sig så levande som, det gick ju inte att somna ifrån det. och sen var det var så bökigt och trångt. lite jobbigt hade jag det där på mitt lilla hörn längst ut på sängen. och han somnade ju direkt, utan problem. men det gjorde inte jag. 
jag vet hur mycket jag saknade det sen. även fast det var lite besvärligt att jag aldrig fick nån sömn. det var något som jag önskade att jag hade tagit vara på mer. och struntat i att jag inte fick sova, vad spelade det för roll egentligen.
för den där armen runt midjan, med fingrar som trummade på magen och andningar i nacken varje natt, den skulle jag faktiskt inte ha något emot att få tillbaka.

grattis till bloggen i alla fall, vi fyller 1år idag!