längtade och grät så mycket att kroppen vreds ur, tömdes på tårar.
Detta hade kunnat vara skrivet av mig! Har exakt samma bakgrund och önskar precis lika mycket, snart snart händer det. Håller tummarna för oss båda :)
Känner igen mig så mycket. Dock är jag fortfarnde i stadiet 18år. Varje nyår tänker jag att i år så kanske, men nej.
<3
Det är inte så jävla lätt att hitta rätt person att älska och ibland hittar man någon att älska men personen i fråga gör det så jävla svårt och tillslut så orkar man inte längre...kärlek är underbart men fördjävvla jobbigt också...
Tro mig, det kommer att ske, men försök för din egen skull att inte förvänta dig att det ska va på ett speciellt sätt. Då kanske du missar det, bara för att du trodde att kärlek såg annorlunda ut?
Du är en sötnos, börja med att älska dig själv och inse att du är pretty awesome på egen hand. Då kommer någon annan att se det också!
ge inte upp hoppet fina du, plötsligt händer det! Lättast är det att inte leta efter någon, för sällan hittar man denna någon, låt istället denna någon komma till dig!
så fint och jag känner igen mig med.
Väldigt bra skrivet.
du är inte ensam. jag är ett år yngre, annars passar i stort sett allt in.
Jag känner igen mig i dina ord och i din längtan. Hur det bränner i bröstet...
Under högstadiet var jag hemligt kär i en kille som umgicks i samma gäng som jag. Hjärtat snörptes ihop varenda gång han rörde vid mig, och jag älskade att få honom att skratta. Tyvärr verkade det bara vara så han såg mig, som den skämtsamma tjejen man hade roligt åt och med. Han blev senare tillsammans med en gemensam kompis, och det gjorde så ont. Ont för att hon inte alls var särskilt kär i honom, ont för att ingen visste om mina känslor och ont för att jag förväntades vara glad för deras skull.
När jag var 18 år och gick på gymnasiet blev jag tillsammans med en kille. Han var inget bra för mig, det fick jag höra många gånger. Men jag stängde av och lyssnade inte, för jag ville ju så förtvivlat gärna vara en del av det som mina vänner var. Uppleva det som de fick uppleva. 8 månader senare tog det slut mellan oss och jag gick ur förhållandet som en trasigare människa, med självkänslan nedtryckt i skorna och blicken fäst i golvet. Jag önskar att jag hade förstått då att det var kärleken jag var kär i, inte honom.
När jag fyllt 20 år dök plötsligt en annan kille upp i mitt liv. Helt oväntat och helt ovarligt. Han var inte som någon annan. Han såg rakt igenom mig och sa alltid så kloka saker. Jag blev kär, så inihelvete kär. Jag blev också så inihelvete sårad och sviken, när han ett år senare påstod att han aldrig varit riktigt kär i mig. Att han bara haft ett tillfälligt tomrum i sitt liv som behövde fyllas. Den människa som jag trodde mig känna bäst av alla visade sig vara någon helt annan.
Nu är det nästan två år sedan det tog slut mellan oss. Om en månad fyller jag 23. Jag längtar efter att få bli kär i någon, men samtidigt är jag livrädd för tanken. Jag vet att jag har hela livet på mig att träffa just Honom, men ändå kan jag inte låta bli att känna misströstan de gånger jag umgås med mina vänner och deras kärlekar. Finns det någon över till mig, och vart nånstans finns då denna person?