längtade och grät så mycket att kroppen vreds ur, tömdes på tårar.

 
 
source.
 
Då jag var yngre skrev jag dagbok i princip varje dag, och jag skulle misstänka att jag var kring 11 då jag på riktigt började berätta för min dagbok hur mycket jag längtade efter att bli äldre, börja högstadiet och bli tonårskär. Har inte dubbelkollat så jag kan inte lova att det var då exakt, men ungefär då jag var 11. Förmodligen var det för att jag hade fallit så oerhört för den korta serien Higher Ground där en väldigt ung Hayden Cristensen huvudspelade. I serien så blev hans karaktär Scott kär och ihop med Shelby, och de två tillsammans var det finaste jag någonsin hade sett. Någonting väcktes just då och jag började skriva och längta tills jag skulle få en Scott själv.
 
När jag var 12 och 13 började personer på skolan att pussas vid skåpen. Det såg så mysigt ut alltså och jag, säkert många andra också tittade med otroligt långa avundsjuka blickar varje dag. Och längtade, längtade tills det var min tur. Då det var jag som stod på rasten bredvid en pojke som höll om mig och det var alla andra som hade avundsjuka blickar. Efter jag hade fyllt 14 och strax innan jag fyllde 15 började jag gilla en speciell pojke för första gången. Han gick i min klass och det var så himla spännande för det hade inte känts så innan och sen gjorde det bara det. Att man märkte att det gick att känna något annat än bara som det alltid var. 
I 9:an då jag fyllde 16 och det bara var någon månad kvar av högstadiet började jag längta på riktigt eftersom det var ju så många som redan hade eller hade haft någon tidigare. Eftersom det inte hände under högstadiet så fick väl gymnasiet duga. Det skulle bli som en ny start ändå så. Jag drömde och pratade hela tiden om hur bra det skulle bli. Hångla vid skåpen på skolan, längtade alltså. När jag var 16 var också första gången jag hånglade med någon på riktigt överhuvudtaget. Så då jag var 17 hade jag mitt hångelår. Pussade så många jag kunde. Längtade så mycket tills en av de jag pussade skulle vilja träffa mig igen, och vara den som jag kanske skulle bli ihop med. Hade så mycket tro på att det var nu det händer, alla säger att det blir nytt då man är på gymnasiet. Skickade iväg så många sms som hade hopp med sig, för kanske så svarar han.
 
När jag var 18 grät jag typ hela tiden. Då jag gick och la mig för att jag var ensam och då jag vaknade för ingen var där med mig. Då träffade också min bästa kompis sin pojkvän, som hon blev kär i. Såg det i hennes ögon,  hennes ansikte, på hennes kropp och varenda gång de var nära. Hur kär det gick att vara. Jag hade ju som inte tänkt att det kunde vara på riktigt. Längtade och grät så mycket att kroppen vreds ur, tömdes på tårar.
I början då jag var 19 var jag bara ledsen, för allt jag aldrig fick vara med om. För allt som jag hade sett fram mot och längtat efter som aldrig hände. När det blev sommar var det som över, det jag ville mest av allt sen jag var liten. Gick inte att få längre. Tog studenten utan att vara eller ha varit kär och tillsammans med någon.
 
Jag ser det fortfarande på min bästa kompis varje gång jag träffar henne. I hennes ögon och hur hon är. När hon tittar på sin pojkvän och så fort jag pratar med henne. Att vara riktigt kär. Jag fick ett så fint mail för någon dag sen av en läsare med en helt fantastisk kärlekshistoria som hände henne. I slutet skrev hon till mig hoppas du uppnår alla dina drömmar i livet och får uppleva sann kärlek. Började fundera och kom fram till att det har jag längtat efter i en väldigt massa år nu. Jag vet att jag bara är 20 och att det kan hända när som helst. Men exakt så tänkte jag för ett år sen. Och om två månader fyller jag 21.

Kommentarer
Postat av: Mikka

Detta hade kunnat vara skrivet av mig! Har exakt samma bakgrund och önskar precis lika mycket, snart snart händer det. Håller tummarna för oss båda :)

2013-01-06 @ 22:28:06
URL: http://dearscrapbook.blogg.se
Postat av: ellinor

Känner igen mig så mycket. Dock är jag fortfarnde i stadiet 18år. Varje nyår tänker jag att i år så kanske, men nej.

2013-01-07 @ 01:36:28
Postat av: Jennie

<3

Postat av: paula

Det är inte så jävla lätt att hitta rätt person att älska och ibland hittar man någon att älska men personen i fråga gör det så jävla svårt och tillslut så orkar man inte längre...kärlek är underbart men fördjävvla jobbigt också...
Tro mig, det kommer att ske, men försök för din egen skull att inte förvänta dig att det ska va på ett speciellt sätt. Då kanske du missar det, bara för att du trodde att kärlek såg annorlunda ut?

Du är en sötnos, börja med att älska dig själv och inse att du är pretty awesome på egen hand. Då kommer någon annan att se det också!

2013-01-07 @ 15:25:36
URL: http://frokenpaula.blogspot.com
Postat av: ann-sofie

ge inte upp hoppet fina du, plötsligt händer det! Lättast är det att inte leta efter någon, för sällan hittar man denna någon, låt istället denna någon komma till dig!

2013-01-07 @ 15:32:26
URL: http://hennesliviordochmeningar.blogg.se
Postat av: lisa

så fint och jag känner igen mig med.

2013-01-07 @ 19:13:39
URL: http://popflickan.blogg.se
Postat av: Frida

Väldigt bra skrivet.

2013-01-08 @ 21:48:19
URL: http://franfrida.blogg.se/
Postat av: maja

du är inte ensam. jag är ett år yngre, annars passar i stort sett allt in.

2013-01-15 @ 17:22:58
Postat av: A

Jag känner igen mig i dina ord och i din längtan. Hur det bränner i bröstet...

Under högstadiet var jag hemligt kär i en kille som umgicks i samma gäng som jag. Hjärtat snörptes ihop varenda gång han rörde vid mig, och jag älskade att få honom att skratta. Tyvärr verkade det bara vara så han såg mig, som den skämtsamma tjejen man hade roligt åt och med. Han blev senare tillsammans med en gemensam kompis, och det gjorde så ont. Ont för att hon inte alls var särskilt kär i honom, ont för att ingen visste om mina känslor och ont för att jag förväntades vara glad för deras skull.

När jag var 18 år och gick på gymnasiet blev jag tillsammans med en kille. Han var inget bra för mig, det fick jag höra många gånger. Men jag stängde av och lyssnade inte, för jag ville ju så förtvivlat gärna vara en del av det som mina vänner var. Uppleva det som de fick uppleva. 8 månader senare tog det slut mellan oss och jag gick ur förhållandet som en trasigare människa, med självkänslan nedtryckt i skorna och blicken fäst i golvet. Jag önskar att jag hade förstått då att det var kärleken jag var kär i, inte honom.

När jag fyllt 20 år dök plötsligt en annan kille upp i mitt liv. Helt oväntat och helt ovarligt. Han var inte som någon annan. Han såg rakt igenom mig och sa alltid så kloka saker. Jag blev kär, så inihelvete kär. Jag blev också så inihelvete sårad och sviken, när han ett år senare påstod att han aldrig varit riktigt kär i mig. Att han bara haft ett tillfälligt tomrum i sitt liv som behövde fyllas. Den människa som jag trodde mig känna bäst av alla visade sig vara någon helt annan.

Nu är det nästan två år sedan det tog slut mellan oss. Om en månad fyller jag 23. Jag längtar efter att få bli kär i någon, men samtidigt är jag livrädd för tanken. Jag vet att jag har hela livet på mig att träffa just Honom, men ändå kan jag inte låta bli att känna misströstan de gånger jag umgås med mina vänner och deras kärlekar. Finns det någon över till mig, och vart nånstans finns då denna person?

2013-01-28 @ 14:15:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0