för er som kanske inte tror på ödet riktigt.
en natt, en ruskigt kall noverberkväll, så sprang vi omkring skrattandes och lyckliga på stan. vi tog oss dit på något som kändes som nåra sekunder fast egentligen var en cirka femton minuters promenad, men ni vet hur det kan bli efter lite vindrickande. inga pengar, icke fyllda arton år och rejält kalla hamnade vi ståendes på gatan utan att veta var vi skulle ta vägen. tre vänliga pojkar fick våran uppmärksamhet, och trots att vi befann oss på olika sidor av ett galler så hade vi riktigt kul en stund. så där kul som man bara kan ha med främlingar när man inte riktigt är helt nykter. sen blev det lite pussande för mig där efter ett tag också. begränsad möjlighet att ta på varandra för det där jäkla gallret gjorde det hela riktigt mysigt.
ett perfekt slut på en fin lördag.
ungefär tre veckor senare fick jag ett telefonsamtal mitt i natten. ni vet sådär superromantiskt: kommer du ihåg mig, jag tar mig inte hem från stan, kan jag få komma till dig. när jag så snällt som möjligt tackat nej till erbjudandet var jag ganska säker på att han inte skulle komma ihåg mig mer, jag hade ju bara varit den där flickan han hånglade med genom stängslet en gång.
men ändå så blev det som aldrig att vi glömde bort varandra helt och under jullovet var hans namn på många av smsen i min inkorg. tillslut frågade han om jag ville se en film hemma hos honom en vanlig fredag.
de tre kommande veckorna så lärde jag mig att han alltid håller upp dörren, är kittlig över hela kropen, har spelat hockey hela livet och fyller tjugoett två dagar innan jag fyller arton. jag spenderade tid i hans lägenhet, i hans säng och att pussa på honom. han lagade mat åt mig, köpte mat åt mig, bjöd upp mig till dans i hans väns kök och följde mig på bio, och det var väldigt väldigt fint alltsammans. hela tiden. men tyvärr så var det mer bekvämt än kärleksfullt så vi tyckte att det var bättre att vi bara var vänner.
jag tror på ödet, att mycket och speciellt sånt här är förutbestämt. för början av det här året har varit himla besvärligt och jag har fått besked som kommer att påverka hela mitt liv. om jag inte under tiden hade haft det såhär fint så hade jag inte klarat av det lika bra, det är jag säker på.
och att jag sjuttioåtta dagar senare, sjuttioåtta dagar efter att vi pussades genom ett galler ute på stan utan att kunna ta på varandra, två helt främmande människor en fin men iskall lördagskväll, igår satt hemma i hans lägenhet och drack saft, tittade på os och fick lära mig olika regler inom hockey, kan bara inte vara en slump.
jag och bloggen firar ett halvår.
mina planer på att börja blogga hade redan funnits jättelänge innan, men jag hade aldrig riktigt orkat ta tag i det. men den här dagen så kände jag att nu var det dags.
jag satt i vårat vardagsrum, med min laptop. trixade och fixade med kodmallar, stilmallar och allt vad det då heter. ville ha några bilder och upptäckte att jag endast blev nöjd med de bilderna där jag tittade ner. det får väl bli min grej då, tänkte jag.
men det var inte bara det här som hände den dagen. självklart finns det en pojke också.
det är inte nån sån där romantisk fin liten historia, men ändå. det fanns en pojke i alla fall. han var några år äldre än mig och vi träffades på en fest lördagen innan. han skulle åka bil ner till stockholm och sen vidare till göteborg redan söndagen efter men vi höll lite småkontakt varje dag ändå sådär. den här onsdagen skulle han komma hem, flyga tillbaka. och nu var det så att han bodde ungefär två minuter från mig, precis på kvarteret nedanför mitt, vilket var lite kul och praktiskt. men han hade blivit sjuk medans han var borta så vi kunde ändå inte träffas när han kom hem den kvällen.
grejen var att det inte fanns några alls förväntningar eller tankar om att det någonsin skulle vara nåt mer än lite sommarmys, det visste vi båda. det var något självklart redan från början.
men det splelar ingen roll. utan det finns sånt där himla trevligt att komma ihåg ändå.
för det som är så fint är att under den dagen, för exakt ett halvår sen, när jag var helt ensam i våran soffa, ordnade med typsnitt och färgkoder, och massafinarosetter skapades.
då vibrerrade mobilen med lite mer betydelsefulla sms än vanligt.
